Ett gäng svikare som inte ens trodde på sig själva

Det hände något märkligt den dagen, Pingstdagen. Den lilla gruppen troende, som gömt sig i ”Övre salen” kom ut i det fria. Och som de gjorde det. De formulerade sig, fann ord som folk begrep och talade med en övertygelse som inte gick att ta miste på. Det stormade och lyste, som av eld omkring dem.

De flesta hade nog trott att Jesusrörelsen blåst över. Att Jesu ”tragiska död” på korset och hans begravning var slutet på hela eran. Jesus såg ju inte ut som en vinnare direkt, inte efterföljarna heller! Visserligen gick ryktena om hans uppståndelse, men det slog aldrig igenom. Jesus var borta och lärjungarna var reducerade till oigenkännlighet. Ett gäng svikare som inte ens trodde på sig själva.

Men så kom de ut och bad om uppmärksamhet, och när de väl fått det reste sig en person i mängden. En som svurit på att han inte haft något med Jesus att göra. En person som dragit sig tillbaka till sitt gamla liv och sorgset konstaterat att drömmen om en ny värld och ett nytt liv gått förlorad, Petrus. Nu stod han där utan rädsla och predikade för hela världen. Han sätter in berättelsen om Jesus i ett historiskt sammanhang och skapar teologi som berör.

Pingst har med hjärtat att göra. Hjärnan lämnas inte utanför, men det är hjärtat som berörs. Det var då, som det är nu. Verklig förändring nås bara om människans hjärta involveras. Fördomar kan inte brytas om inte personlighetens centrum berörs. Omvändelse är inte möjlig om inte själen är med. Kärlek kan inte begripas på annat sätt än med hjärtat. Därför är det också ”hjärtats tro” och ”munnens bekännelse” som leder till räddning.

Pingstdagens händelser år våren 33 förändrade också världen. För en del såg det kanske ut som en tillfällighet, men det skulle visa sig att Gudsmötet i den ”Övre salen” var mer än så. Det var ett ”elddop” som inte bara renade från slagg och annat elände. Det var ett dop i den helige Gudens Ande, samma Ande med vilken Jesus i kärlek offrat allt.

Denna andliga kraft förenade dem, de blev en själ och fick ett hjärta. De sålde allt de ägde och bildade en ny gemenskap där man delade allt ”åt var och en efter vars och ens behov” med Jesus i centrum. Församlingen blev på det sättet en god kraft för hela samhället. Var någon sjuk fick hon ett besök, behövde någon bröd delades brödet, behövde någon hjälp kom hjälpen med hast. Kraften tycktes obegränsad och kärleken likaså.

När jag tänker på Pingstdagen i Apostlagärningarna fylls jag av en bön. Be gärna med mig! ”Jesus, ge mig mer av din Ande! Helige Ande kom!”

Ulf Sundkvist – pastor och föreståndare för Pingst Umeå