Liten och rädd men välsignad av Gud

Hur kunde han bara komma på tanken att starta denna rörelse av människor och känslor utan att veta vägen? Han borde förstås haft en förberedd och formulerad kommunikationsplan, med samrådsmöten och uppföljningar eller? Men efter den där fruktansvärda natten fanns inget val. De bara reste sig och gick. Det var som om alla insåg att det är nu eller aldrig. Frihet eller slaveri.
Från början gick det ju riktigt bra. De unga bar de gamla och de gamla gav goda råd. Det var sång på vägen. Men så nådde de havet. Vägen framåt tycktes totalt körd och efter dem jagade historien. Det var då alla tittade på Mose, som om Mose var Gud, en som alltid vet på råd. Han hade nog aldrig känt sig så liten och rädd när han ropade till Gud, bara för att få det där märkliga svaret; ”Lyft upp din stav!” En stav? Den hade visserligen förvandlas både till det ena och det andra, men rår den på ett hav? Utan att säkert veta svaret lyfte han den i alla fall. Så öppnades en väg…(2 Mos 14)
I flera avseenden kan jag känna igen mig i berättelsen om Mose och uttåget. Jag tycker mig se att vi ska göra något vår församling aldrig gjort tidigare. Vi ska inte bara vara kyrka i ett kvarter, vi ska vara kyrka för staden, för regionen, för landet, för världen. Vi ska inte bara se enskilda liv förvandlas, vi ska få se världen förvandlas.
Men varje gång jag skriver eller säger det kan jag höra en viskning; ”nu har du hybris igen, det fattar du väl att det inte går” och en massa annat på samma tema. Djävulen är listig. Men varje gång jag böjer mina knän eller lyfter mina händer, varje gång Guds Ande fyller bröstet kan jag faktiskt se något större, något vidare och något mer än ”vi kan bedja eller tänka” (Ef. 3:20). Därför tror jag att vi ska lyfta blicken mot horisonten. Vi ska låta tron leda oss, inte tvivlet eller rädslan.
Detta skrivet med bäring på vår framtida mötesplats.Jag tänker att den både ska bli ett hem för våra trötta själar, en plats för återhämtning och frid, men också en mötesplats för kultur, bildning, diakoni och hälsa som kan stärka varje människa och rusta vårt samhälle inför framtiden. Allt i väntan på den stora återkomsten, som jag tänker att hela världen ska se fram emot.
Så även om det blir lite skakigt ibland, även om också vi får möta Röda havet, så finns det en väg framåt. Bara vi håller samman, betjänar varandra och tror på Gud och hans löften.
Ulf Sundkvist, föreståndare och pastor Pingst Umeå