En sårmärkt Gud
Han ville tro, men kunde inte. Trots flera berättelser, till och med av hans närmaste vänner, fick han inte ihop det. Han hade sett när Jesus misshandlades, sett när slagen ven och törnekronan vreds på. Han hade också sett när de enorma spikarna drevs in i hans händer och fötter och svärdet som kördes upp i hans sida. I Tomas ögon hade döden vunnit över livet och hatet över kärleken. Tvivlet hade besegrat hans tro. Fast bara nästan. Han ville tro.
I berättelsen om lärjungarna som rädda samlades bakom låsta dörrar väljer Tomas att ansluta. Tvivlaren fick plats bland de troende. De uppfattar inte honom som ett hot. Istället släpps han in, precis som kyrkan alltid ska göra. För om det är någonstans en tvivlare skall få plats är det i kyrkan. Då uppenbarar sig den uppståndne. Den som är svag i tron är viktig för Jesus. Dialogen är personlig. ”Om jag inte får se… kan jag inte tro…”
Då händer det oerhörda. Jesus visar sina sår. Hade han inte kunnat visa sitt liv och sin kraft på något annat sätt? Säkert. Men ingen Gudsuppenbarelse är starkare är den som kommer från korset. När Tomas får se såren drivs tvivlen på flykt. Tron vinner och han vågar anförtro sig igen. Det är som om Guds sårbarhet skapar det förtroende Tomas saknat. Egentligen ganska naturligt. En person som gått igenom dödsskuggans dal, som sårats så djupt både fysiskt och psykiskt, men som rest sig upp igen, bokstavligen från de döda utan tanke på hämnd eller flykt vinner förr eller senare omgivningens förtroende. Detta förutsatt att såren är läkta. Så länge de är öppna är risken för infektion ständigt närvarande.
Denna korta lilla berättelse insprängd i avlutningen av Johannes evangelium (kap 20) är omistlig. Den Gud som Jesus berättar om känns igen på hans sår, hans läkta sår. Det hjälper oss i mötet med allt svårt här i tiden. Jesus går inte oberörd igenom livet. Han lider med oss, dör med oss och uppstår med oss. Jag delar Tomas tro och säger med hela kyrkan genom hela historien; Jesus Kristus! ”Min Herre, min Gud!” Även i en tid som denna, eller kanske särskilt i en tid som denna?
