Man ska nog inte älska någon så mycket

Jag var tvungen att stanna bilen trots att jag var på väg till ett möte och hade en tid att passa. I mobilen en person som mist sin livskamrat i cancer. Vi hade känt varandra i många år. Så när orden hulkandes bröt fram “man ska nog inte älska någon så mycket” kände jag en fysisk smärta över bröstet. 

Att sorg har med kärlek att göra tänker vi inte alltid på. Däremot förstår de flesta vid närmare eftertanke att det är så. För ju mer och ju djupare man älskat desto svårare är det att skiljas. Man har ju så mycket gemensamt, minnen, erfarenheter, de svåra perioderna, bergen som bestegs och så alla underbara händelser som satt hjärtat i brand. Om man dessutom också har delat tron på Jesus finns där så mycket fint som döden i ett ögonblick förändrar.

Jag lyssnade och berördes på djupet. Till sist blev det tyst. Bara någon snyftning. Vi grät tillsammans. Nära, men ändå många mil ifrån varandra. Sedan kom frågan där alla mina tidigare färdigformulerade ord förlorade sin betydelse. “Kommer jag någonsin att kunna älska igen?” Jag förstod att det hade med oron att en gång till mista den man älskar, att en gång till få finna sig själv i smärtornas öken. Vad svarar man på en sådan fråga? Jag tror jag fumlade fram en motfråga – tyvärr jag är inte bättre än så – vad tror du själv?

Just detta att öppna sig för någon annan, att öppna sitt hjärta för kärleken är riskfyllt. Så mycket enklare att styla upp sig med kläder, smink eller bra uppdateringar i sociala media. Men att visa sitt hjärta. Det är något helt annat. Och ändå är det just när vi öppnar upp för kvällen, för varandra och för Gud som livet händer. Det är där vi finner meningen med hela tillvaron.

Tydligast ser vi detta när hjärtat brister för Jesus. Korsets berättelse om kärleken som sträcker sig in i döden är berättelsen om den smärta den älskade kan drabbas av, men det är också berättelsen om det liv den till slut ger när allt är över.

Därför har jag bestämt mig. Jag vill inte förhärda mig. Jag vill inte vara hård. Jag vill leva i kärlek, ömt och varmt, knivskarpt och kraftfullt. Samtidigt. Hela tiden. Jag tänker att det är just detta det handlar om när vi bygger kyrka tillsammans.

Ulf Sundkvist föreståndare och pastor Pingst Umeå
(För vetskap personen i texten har godkänt publiceringen av berättelsen ovan.)