Grattis Herta

Vår äldsta medlem heter Hertha Jacobsson Vidmark. Hon fyllde 100 år 12 mars. Läs hennes intressanta berättelse här!

Jag föddes 12 mars 1921 i Håknäs, Nordmaling. Min far Konrad var sågverksarbetare på Norrbyskär. Mor Hulda var sömmerska och hade egen stickmaskin. Vi hade det praktiskt och ekonomiskt tryggt med bra bostäder, dels en egen lägenhet på Norrbyskär och eget hus på Håknäsbacken. Där fanns eget sågverk och affär. Jag hade inga syskon, men vi hade en fosterflicka, Elsy, som jag tyckte mycket om.

Det tog tid att bilda egen familj. Min mor dog endast 51år i sviterna av en svårt influensa. Jag var bara 12 år och fick tidigt ta ansvar för hem och hushåll. Far kunde inte lämnas ensam, han fick följa med och bo med mig vart jag än flyttade – hela livet! Jag fick sällskap och blev trolovad när jag var 22 år, vi gifte oss fem år senare. Då bosatte vi oss i Robertsfors.

Redan som 16-åring fick jag börja arbeta på Strömsörs vårdhem, en stor institution för människor med olika handikapp och funktionsvariationer. Jag trivdes mycket bra med alla och alla!

Mitt föräldrahem var kristet, med rötter i både Missionsförbundet och EFS. Jag fick tidigt vänner och arbetskamrater som var med i pingstväckelsen i Nordmalingsbygden. I slutet av 30-talet döptes jag, med godkännande av min far och även vår präst och kyrkoherde. I Robertsfors var vi medlemmar i Filadelfia, och i Pingstkyrkan Umeå har jag varit med sedan 1963.

Efter vårdarbetet på Strömsör drev vi två livsmedelsaffärer. Jag har alltid tyckt om arbete, liv och rörelse och mycket folk. På äldre dar fram till 90-årsåldern hjälpte jag till på Gåvan på Kafe Station.

För mig betyder den kristna tron en självklar grundtrygghet, som ger mening och tillförsikt för både tid och evighet. Jag har upplevt Herrens nåd och barmhärtighet i livets alla skiften!

Det är rätt många i vår släkt som blivit gamla, det beror säkert på både arv och en enkel livsstil, bra miljö med god nyttig mat. Jag har alltid tyckt om att laga mat och att baka. Men också rörelse, jag vill vara i farten och röra på mig!

Nu har det gått ett helt år med isolering pga corona. Jag vill gärna ha vänner runt omkring mig – men det går ju inte nu. Jag har inte fått vaccin ännu trots flera löften från hälsovården. Det gäller att hålla ut, vänta och ha tålamod. Det är inte alls lätt!

Framtiden? Jag vill gärna vara med och se hur det går för alla som växer upp. Mina fem barnbarnsbarn som blir äldre – det ger glädje och framtidshopp.

Jag tänker på Guds nåd som räcker för både tid och evighet. Tänker också på sången ”Det enda jag har, det är Guds nåd och hans barmhärtighet.” Varje kväll brukar jag be barnens bön (vi är alla Guds barn oavsett ålder) – ”Gud som haver barnen kär.” Och varje morgon: ”Tack gode Gud för en ny dag – med nya möjligheter.”