Nåd för en syndare som jag

Jag kommer aldrig glömma hur dum jag kände mig, när min nya lärare spände blicken i klassen och fråga vem? Vem har bråkat med flickorna? Vem har tagit deras tennisbollar och kastat upp dem på taket? Vem? Blicken vandrade långsamt genom klassen och sökte svar.

Jag darrade och tänkte. Jag vågar inte berätta att det var jag. Då får jag inte bara kvarsittning och skämmas ögonen ur mig utan tjejerna som jag trodde att jag imponerade på när jag kastade upp tennisboll efter tennisboll upp på taket, kommer aldrig vilja prata med mig. Än mindre ge mig någon chans. För det var så det var på den tiden. Man frågade om man hade någon “chans”, när man ville “va ihop” med någon som man tyckte om. Hålla i handen och sådär man gör när man går i fjärde klass.

Hjärtat bultade och krävde ett svar. Samvetet tryckte på. Det gnagde i varje del av min kropp. Men det var alltså inte bara magistern som ville att jag skulle erkänna, mina kompisar ville också att någon skulle kliva fram och säga som det var, annars var ju risken att någon annan fick skulden.

Långsamt, långsamt kröp jag till korset och lyfte handen. Mina ögon mötte magisterns och till min förvåning blev han inte arg. Han sa bara. “Okej, då följer du med mig”. Jag reste mig och gick. Inte till rektorn utan till vinden, bara för att upptäcka att där fanns en lucka upp på taket där bollarna hamnat. Jag fick visserligen bara titta ut, medan han gick han upp på taket och letade. Han hittade massor med tennisbollar. Till mig gav han lika många som jag kastat upp. De andra la han i en påse, log mot mig och sa. “Det blir bra det här. Nu har vi många bollar att spela brännboll med. Men” – det fanns ett tydligt men – “Då måste du ge tillbaka dina bollar och be flickorna om förlåtelse”. Tyst tog jag emot dem. Fortfarande skuldtyngd, men ändå befriad. Jag som trodde på kvarsittning fick mig en läxa i vad bekännelse och förlåtelse kan leda till.

Inför hela klassen fick jag sedan lämna tillbaka bollarna och fråga om tjejerna kunde förlåta mig. Om det var så pedagogiskt att låta allt ske inför öppen ridå kan man diskutera, men när flickorna tog emot tennisbollarna och sa att det kunde de visst göra, “men gör inte om det”, förstod jag att jag var frälst.

Att min magister hade en kristen livssyn är inte svårt att förstå. Det är precis så där det är när vi kommer till Jesus med våra liv. Han frågar rakt och tydligt. Vem? Vem tar ansvar för sina handlingar och sitt liv. När vi väl kliver fram och säger. “Jag, jag vill ta ansvar”. När vi tar ansvar för vår skuld, erkänner den och ber om förlåtelse kan också den allra värsta skulden betalas och den mesta bundna människan befrias. Försoning i Jesus Kristus. Det finns inget bättre. Det är nog därför jag gillar helgen som kommer nu.

Jag tror det blir en Glad Påsk!

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare