Därför är jag pingstvän

Jag är pingstvän och jag skäms jag inte längre. Jag har förlikat mig med mitt sammanhang, som verkligen inte är perfekt. Det har sin brokiga historia. Det räcker med att säga Knutby, så brakar helvetet lös. Men pingstvän är vad jag är. Jag gillar nämligen den teologiska utgångspunkten, betoningen av den personliga erfarenheten, Jesuscentreringen och missionen som präglar pingsttron.

”Erfarenhetsbaserat lärande” kallas det visst. Utgångspunkten är enkel. Teologi är som kärlek och om kärlek lär man sig, genom att smaka, känna, se och uppleva. För att vara med om tro eller kärlek, måste man alltså inte kunna så mycket, vilket öppnar dörren för vanliga människor. 

Därför är det naturligtvis en stor frestelse för alla pingstpastorer att fuska med den teologiska reflektionen. Det var till och med ett problem för självaste Lewi Pethrus  att studera teologi akademiskt (LP, pingströrelsens grundare i Sverige). När allt skulle dissekeras, när Gud blev objektet lagd under vetenskapens lupp, höll tron på Gud att gå förlorad. Därför bromsade han den akademiska vägen att skola pastorer. Han ville inte ha teologer som ”kunde allt” om bibeln eller kyrkohistorien, grekiska och hebreiska eller möjligen latin, men inte själva hade någon erfarenhet, en egen inre övertygelse.

Jag har stor förståelse för Lewis hållning, ändå tänker jag att teologisk reflektion och personlig erfarenhet måste kombineras. Egentligen är de oumbärliga för varandra.

Pingströrelsen är dock inte bara karismatik och upplevelser, den har också en mycket stark fokusering på Jesus. Medan omgivningen ibland tycks tro att pingströrelsens fokus är den helige Ande och tungotal, vet de flesta som någon gång stött på pingst, att det mesta handlar om Jesus. 

Kanske är det därför som rörelsen finns kvar. Avsaknaden av en egenskriven trosbekännelse annat än att ”Bibeln är Guds ord” skulle kunna ge utrymme för nästan vad som helst. Men Jesu centrala plats i tolkningen av bibeln och förklaringen av tron, med Jesus personliga tilltal och hans människosyn har församlingarna i stort ändå bevarats relativt sunda. 

Sedan har vi ärendet. Tron att hela världen behöver Jesus. Det är själva livselixiret i Pingst. Finns inget ärende finns inte pingst och tvärtom.

Därför kära pingstvän, oavsett vilket samfundstillhörighet, det är vår i luften och det är Pingst. Räta på ryggen, lyft huvudet, stå för din tro och din övertygelse. Sverige behöver inte mindre Pingst, utan mer. 

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare