Försommarhälsning från Sjukhuskyrkan

En dag från mitt arbete: Jag står utanför dörren och gör mig redo att knacka på. I ena handen håller jag tygkassen där jag packat ner bröd och vin tillsammans med psalmboken och en liten portabel högtalare. Med den andra handen knackar jag försiktigt på den stängda dörren innan jag öppnar och kliver in i rummet. Där väntar den sjuke mannen och en anhörig. Hans sjukdom har tagit på krafterna och rösten är svag när han hälsar mig välkommen. Jag är väntad och stunden efterlängtad. Mannens sängbord förvandlas till nådens bord när bröd och vin dukas fram. Vi knäpper våra händer och citerar Jesus; där två eller tre är samlade i hans namn finns löftet att Jesus själv är med. Det är som om något händer i rummet. Det blir så tydligt att det inte behövs några mäktiga katedraler för frälsaren som föddes i ett enkelt stall. Var Gud än väljer att uppenbara sig blir till en helig plats. 

Jag tar fram den lilla högtalaren och ställer den på bordet. Tillsammans slår vi upp psalmen; Herre till dig får jag komma. Musiken och orden i sången strömmar ut i rummet. Vi följer med i texten och snart hör jag också svaga röster bakom munskydden försiktigt sjunga med. ”Herre till dig får jag komma. Komma precis som jag är. Inför dig kan jag ingenting dölja. Du vet varje tanke jag bär. Men trots att du ser all min svaghet och vet att jag är ett av dina minsta barn, får jag komma ändå, och jag vet det är så; under allt är jag älskad av dig.” Trots munskydd och avstånd finns en stark närvaro och närhet både med levande Gud och mellan oss som är samlade i rummet.  

När det brutna brödet tas emot av mannen som själv är bruten och märkt av sjukdom ser jag hur ögonen tåras. Orden; – Kristi kropp för dig utgiven och – Kristi blod för dig utgjutet, fyller oss med en kraft och ett hopp som inte är begränsat till det fysiska. Det handlar om något mycket större. Det handlar om det eviga livet. Det liv som ingen sjukdom, ingen nöd eller olycka här i tiden kan bryta ner. Nattvardens gemenskap avslutas med en bönestund för varandra. Välsignelsens ord dröjer sig kvar i tanke och hjärta när jag försiktigt stänger dörren bakom mig. Jag lämnar hans rum med förundran. Det är svårt att förklara med ord. Erfarenheten bär jag inom mig.  

Mitt eget liv just nu: Våren har varit en omtumlande tid i mitt eget liv. Jag och min syster har flyttat våra åldrade föräldrar till ett vårdboende. En stor men nödvändig omställning. Bara någon vecka senare fick jag ta tåget tillbaka till min hembygd. Min far hade blivit kraftigt försämrad och vi fick vaka vid hans sida under en kort tid innan han lämnade det här jordelivet för en bättre värld. Vi spelade ”Namnet Jesus” med Pelle Karlsson under dessa dagar. Det skänkte hopp och tröst. Alla andra namn skall blekna, men hans namn skall alltid leva! I det namnet Jesus, har jag liv idag! 

Jag är tacksam över den närhet och kärlek som vi systrar tillsammans med vår lilla mamma fick uppleva under dessa dagar. Svårt men också fint.

Egna erfarenheter av sorg och smärta behöver inte vara ett hinder i mötet med andra, det kan till och med bli en tillgång. I Joh. 4 är Jesu egen trötthet, törst eller hunger inte ett hinder i mötet med kvinnan vid Jakobs brunn. 

Ta gärna kontakt med mig om det finns behov av besök hos någon som ligger inlagd på NUS eller vårdas på Axlagården. 

Tack för ert stöd och era förböner! 
Gud välsigne er!                                                          

Louise Sundkvist
Sjukhuspastor, Sjukhuskyrkan 
Norrlands Universitetssjukhus
Tel: 070-785 26 96
E-post: Louise.sundkvist@regionvasterbotten.se