Ett andligt hem

“Jag visste inte att jag saknat detta så mycket”, sa han med tårar i ögonen. Jag tog emot orden och berördes. Känslan var också min. Vi stod en stund och såg på varandra. Djupt. Samförståndet var påtagligt. Vi hade båda saknat det där som sker när vi är tillsammans, sjunger, beder och bara tar emot av den Gudsnärvaro som sker när människor samlas i Jesu namn. 

Händelsen i kyrkan häromveckan påminde mig om en situation i slutet av Apostlagärningarna. Paulus hade varit på en strapatsrik resa från Israel över ett stormigt Medelhav på väg mot Italien. När han så till slut närmar sig sina drömmars mål, Rom, berättas det att några vänner i församlingen gick honom till mötes på vägen. “När Paulus såg dem tackade han Gud och fylldes med tillförsikt” (Apg 28:15).

Händelsen påminde mig också  om när jag som ung grabb flyttade till Mellerud 20 mil från Karlskoga – min hemstad – och efter några månader på hösten åkte hem för att fira jul. Minns lukten när jag öppnade dörren där hemma. Jag minns mamma som mötte mig och pappa som stod i köket. Doften, värmen och mötet gjorde mig gråtfärdig och tacksam. Den Julhelgen hade pastorn frågat om jag kunde predika. 19 år gammal reste jag mig upp, på darrande ben, men med stor tacksamhet och jag predikade om det andliga hemmet och den andliga gemenskapens betydelse. Det var som om jag upptäckte vad kyrkan betydde först när jag varit borta. Det handlade om en andlighet som också var fysisk, som berörde och skapade en gemenskap där man både kunde ge och ta emot, vara sig själv och ändå vara älskad.

Det är också det som prövats under pandemin. Vi har sett varandra på skärmar och vinkat på distans, men inte träffats för att sjunga och be tillsammans. Nu när vi får göra det igen fylls hjärtat med tillförsikt. Jag är inte ensam. Det är inte heller du. Vi har varandra i en troende gemenskap med Jesus i centrum. Och det räcker väldigt långt.

Ser fram emot att möta dig under hösten som kommer. Gud välsigne dig!

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare