Ett barn som kissar i mittgången i ren protest
Det måste ha varit otroligt pinsamt för mina föräldrar. Två år gammal kunde jag inte hålla mig. Mitt under gudstjänsten, när pappa ledde sången och mamma satt vid orgeln och spelade, hade jag visst ställt mig i mittgången och låtit vattnet rinna. Tydligen även under viss protest. Blev påmind om det häromåret när jag besökte Luleå och kyrkan som jag föddes in i. Där fanns de som mindes.
I min familj har vi skrattat gott åt det hela som ju för länge sedan är historia. Själv har jag tänkt att det inte var så farligt. Egentligen tänker jag tvärtom, att det gärna får hända igen. Ja inte att ett barn kissar på sig – det är ju inte det jag menar – utan att barn faktiskt får ta plats i vår kyrka, att de får höras och ses. Att barn får sjunga och dansa och känna sig hemma. Och barn är alltid barn. De vet inte alltid om alla regler och etiketter som vi vuxna har när vi umgås, och tur är väl det. Barn måste få vara det de är och mötas med respekt och kärlek. Självklart ska vi vuxna visa vägen, fostra och följa dem, men vi varken kan eller ska resa orimliga förväntningar på dem.
“Låt barnen komma till mig”. Orden är Jesu ord och han menar verkligen allvar. Visserligen stod han mitt i en dialog med andra vuxna om extremt svåra frågor. Samtalet som barnen avbröt handlade om det som skaver i våra relationer, om äktenskap som utsatts för de allra tuffaste utmaningarna. Jesus försökte förklara att den Gud han uppenbarar för oss faktiskt sammanfogar, att Gud engagerar sig i våra äktenskap och relationer. Då – mitt i det samtalet – kommer barnen. De frågar inte om de får. Instinktivt vet de av hjärtat att Jesus kommer öppna famnen, öppna rummet och ge dem plats.
Men Jesus gör mer. Han lyfter barn efter barn upp i sin famn. Och det vet ju alla som brukar göra det att då måste man böja sig ner. En frälsare som böjer sig! Det är Jesus det. Och han välsignar dem. Det står faktiskt inte att han förmanar eller förbannar dem. Däremot kommer förmaningen till oss vuxna som tror att vi vet och kan det mesta: Om ni ska komma in i Guds rike måste ni “bli som barnen” som faktiskt är “störst i himmelriket” (Jesus i Matteusevangeliet kap. 18).
Jag är inte säker på att den vänliga tanten som torkade av golvet och lyfte upp mig tänkte på Jesus. Hon gjorde det bara. Hon gjorde “en Jesus”. Jag fick plats trots att jag kissade i mittgången och jag är kvar. Kanhända beror mer på händelser som den i min barndom och uppväxt? Medräknad och tagen på allvar. I vilket fall tänker jag att vi ska ge stor plats för barnen i vår kyrka.
I Framtidens mötesplats, ser jag ett lekland fyllt av roliga grejer där barnen hoppar och dansar tillsammans med Jesus och hans familj. Men jag ser också gudstjänster där barn sjunger, beder och deltar med sina förutsättningar, tillsammans med oss som varit med lite längre.
Ulf Sundkvist pastor och föreståndare
