Du måste finnas

Det är något speciellt med alla helgons helg i Sverige. Kyrkogårdarna fylls av människor som tänder ljus, för att minnas och hedra, för att gråta och trösta. Där rör vi oss sakta, nickar i samförstånd och famnar varandra i en slags gemenskap som berör. Det är som om döden förenar oss. Alla har mist någon. Alla har märken av sorg som gjort något med oss.

Denna helg på året är det också som om samtalet om döden är okej. Tabut bryts. TV sänder från en kyrkogård. Vi pratar om hur det känns att mista sin älskade, sitt barn, sin vän, sin mor eller far. Vi sätter ord på våra känslor och tankar. Det är också då vi märker att den tro som i mångt och mycket präglar det postmoderna samhället inte riktigt räcker till. Det rationella svaret räcker liksom inte till. Det är som att bli kramad av en robot eller tröstas av en maskin. Att vi behöver något mer, något större som tar oss igenom är uppenbart.

Wilhelm Moberg resonerar om detta i sina böcker om Karl-Oskar och Kristina (från Duvemåla) som utvandrade till Amerika för drömmen om ett bättre liv. Den rationelle Karl-Oskar vill visa att vägen till mening minsann inte förutsätter tron på en god Gud, det räcker att tro på människan. Detta medans Kristina är kvar i sin tro på Jesus. Upplösningen blir dramatisk. Det är som om Moberg skriver sig fram till en brytpunkt i sitt eget liv, men också till en brytpunkt i berättelsen om Sverige. När Kristina till slut möter döden gör hon det med en tro som bär, även om hon tvivlar ibland. ”Du måste finnas, du måste… jag vore ingenting om du inte fanns”. Karl-Oskar slutar arg, bitter och besviken på livet och på Gud. Visserligen nådde han fram till den nya världen, han plöjde den bördiga marken, han byggde sitt hus och sitt välfärdssamhälle, men fick det nya livet mening? Även Moberg verkar landa i uppfattningen att rationalismen inte kan möta människans djupaste längtan.

Så när vi tänder ljus och söker tröst vart ska vi då gå med våra frågor och vår längtan? 

Jag tänker att också i det postmoderna samhället behövs de stora berättelserna och den Gud Jesus Kristus uppenbarar. Skaparguden som gör sig dödlig, delar våra liv och går hela vägen in i det mörkaste rummet – in i döden – rummet som fram till dess hade en enda dörr; en ingång. I denna märkliga och mäktiga berättelse som också är en grundbult i den kristna tron, får rummet plötsligt  en dörr till; en utgång!

Berättelsen om stenen som rullas undan och den tomma graven, ger ytterligare perspektiv. Det är som ett sädeskorn. När det faller i jorden, dör och begravs, blir kornet inte kvar i den mörka myllan. Det förvandlas och uppstår till ett nytt liv. Det är som att följa ett barn i moderlivet, som vid födelsen rör sig från en begränsad värld till en mycket större värld, där utanför. Vägen genom den smala kanalen – dödsprocessen – kan vara svår och skrämmande, men den leder inte till mörkret, den leder till en ny och större värld. 

Så när vi möts på kyrkogården och tänder våra ljus behöver vi inte göra det utan hopp. Vi har både minnet från livet i tiden och evangeliernas berättelser om evigheten att gömma oss i. Dessutom har vi varandra. 

Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare Pingst Umeå