Du tog min hand och jag tog din. Nu släpper vi aldrig taget.

Han var bara sex dagar när jag varsamt lyfte upp honom i min famn för första gången.  Bredvid mig satt vår äldsta dotter som precis blivit mamma och log varmt och stolt. Då tog det lilla livet min hand, egentligen bara mitt minsta finger – mer kunde han inte greppa – och jag tog hans hand och tänkte: “Nu släpper vi aldrig taget”.

Att det finns en analogi, en likhet, mellan föräldrars kärlek till sina barn och Guds kärlek till oss människobarn förstår vi av bibelns undervisning. Människan kallas för Guds barn, söner och döttrar. Egentligen går bibeln längre. Vi kallas inte bara för barn. Vi ÄR Gud barn. Det är vår rättighet.

“Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn” (Joh 1:12 )

Ibland blir den bilden problematisk för oss då våra mänskliga relationer kan vara komplicerade. Livet är inte så enkelt och vi människor är inte fullkomliga. Men ibland glimmar det till och vi ser en del av fullkomligheten hos Gud och den fullkomlighet som väntar.

För mig gav mötet med vårt första barnbarn en sådan glimt. Vi hade inte sett varandra förut, mer än att jag anat hans existens i den växande magen och tittat på bilderna från ultraljuden, men riktigt verkligt blev den inte förrän barnet var fött och jag fick hålla honom i min famn. Så liten och så bräcklig. Så beroende av föräldrarnas ansvarsfulla kärlek, men ändå så stark. Där fanns allt en människa behöver. Kraften för tillväxt och utveckling. Möjligheterna till de mest enastående erfarenheterna och upptäckterna är redan nedlagda.

Det var som en glimt av det gudomliga som till och med hjälper mig att tro och ta emot Guds kärlek. När jag försöker greppa Guds hand – kanske bara ett lillfinger – svarar han mig med att ta hela mitt liv i sin hand. Han vänder sitt ansikte till mig och viskar ord av frid som bär genom hela livet. Psalmisten fångar detta så bra med orden:

“Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” (Psalm 139:5) 

Jag läser och litar på att Gud finns bakom mig när allt annat sviker och att Gud finns under mig när jag faller, att Gud inte bara är på min högra sida utan också på min betydligt svagare, vänstra sida. Att Gud också är över och framför mig hjälper mig att vila i min mänsklighet. Gud är Gud, inte jag. Jag kan släppa oron för framtiden. Gud är redan där.

Så när vi nu återigen firar advent och går mot Jul kan vi göra det i förvissningen om att våra liv vilar i hans hand. Vi kanske bara fått tag i lillfingret men han håller oss i sin famn.

Ulf Sundkvist föreståndare och pastor i Pingst Umeå
Mobil: 0706-997440
E-post: ulf.sundkvist@test.pingstumea.se