Jesus såg inte ut som en vinnare direkt

Men ni skall få kraft när den heliga Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.

Apost 1:8

Det hände något märkligt på Pingstdagen. Den lilla gruppen troende som hållit sig instängd i ”Övre salen” sedan dagen Jesus lämnat dem, kom ut i det fria. Sannerligen, de var verkligen fria. Deras ordval och sätt att formulera sig på hade en övertygelse som inte gick att ta miste på. Runt om dom stormade det och lyste som av eld. Mäktigt var bara förnamnet.

De flesta trodde nog att den där Jesusrörelsen blåst över. Att Jesu tragiska död på korset och hans begravning blivit slutet på hela eran. Jesus såg inte ut som en vinnare direkt och efterföljarna verkade inte heller särskilt starka.

Visserligen gick ryktena om hans uppståndelse, men det slog liksom aldrig igenom. Jesus var borta från offentligheten och lärjungarna var inte längre igenkännliga. Men så kom de ut från “Övre salen” och bad om uppmärksamhet. När de väl fått det reste sig en person i mängden – Petrus. Han som svurit på att han inte haft något med Jesus att göra. Han som dragit sig tillbaka till sitt gamla liv, sitt fiske i Galilén långt från Jerusalem och sorgset konstaterat att drömmen om en ny värld och ett nytt liv gått förlorad. Men nu stod han där utan rädsla och predikade så att ”hela världen” lyssnade.

Med skärpa beskriver Petrus vad som hänt. Han sätter in berättelsen om Jesus i ett historiskt sammanhang och skapar teologi av resan som blir begriplig och knyter an till folket. Han hade ett ärende till sin tid. Till slut blir han avbruten: Orden hade träffat hjärtat. Det var revolution i luften. En revolution utan något annat blod än blodet från Jesus. Det räckte.

Pingstdagens händelser har med hjärtat att göra. Hjärnan lämnas inte utanför, men det är hjärtat som berörs. Som det var då, så är det nu. Verklig förändring nås bara om människans hjärta involveras. Fördomar kan inte brytas om inte personlighetens centrum berörs. Omvändelse är inte möjlig om inte själen är med. Kärleken har med identiteten att göra, vårt ”jag”.

Pingstdagens händelser år 33 förändrade verkligen världen. För en del såg det kanske ut som en tillfällighet, men det skulle visa sig att gudsmötet i den ”Övre salen” var mer än så. Ett ”elddop” som inte bara renade från slagg och annat elände. Det var ett dop i den helige Gudens Ande, samma Ande med vilken Jesus uppstått från de döda. Den andliga kraften förenade dem. De blev en själ och fick ett hjärta. De sålde allt de ägde och bildade en ny gemenskap där man delade ut ”åt var och en efter var och ens behov”. Alltihop med Jesus i centrum.

Församlingen blev också en god kraft för hela samhället. Var någon sjuk fick hon ett besök. Behövde någon bröd, delades brödet. Behövde någon hjälp, kom hjälpen med hast. Kraften tycktes obegränsad och kärleken likaså. Därför dröjde det inte länge förrän avundsjukans hårda stenar haglade bara för att möta bönen, ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”.

När jag ber över händelserna med utgångspunkt från Apostlagärningarna fylls jag av en bön. Be gärna med mig! ”Jesus, ge mig mer av din Ande! Helige Ande kom!”

Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare