Sjukhuskyrkan – En papperslapp med hopp

Umeå 2022-09-18

Rädslan i ögonen som möter mina är så tydlig. Hela familjen är samlad i rummet och jag förstår redan efter några meningar att de under dagen fått ett oerhört tråkigt läkarbesked. Ett besked som vänt upp och ned på hela tillvaron. Hur skulle det bli nu? Finns det överhuvudtaget någon framtid? Hela atmosfären pendlar mellan hopp och förtvivlan. 

Jag får frågor som nästan är omöjliga att svara på. De praktiska frågorna är enklare att möta. De djupa existentiella som handlar om livets villkor och det stora ”VARFÖR?” finns det inga enkla svar på. Min erfarenhet är att det inte heller förväntas några givna svar. Det viktiga är att någon förmår möta deras frågor, tankar och besvikelse. Att någon orkar ta emot deras sorg. Att inte behöva vara ensam. Det är tröstande och närvaron ger hopp. 

I rummet finns sänkta huvuden och ingen ork att prata. Jag skymtar tårfyllda sorgsna ögon. Hos någon annan strömmar orden fram i ett konstant osammanhängande flöde. Det är svårt att hänga med i berättelsen och alla de tankar som uttalas rakt ut i rummet. Jag väljer att inte ställa för många frågor utan litar på att själva berättandet hjälper dem att förstå verkligheten. Samtidigt pågår en pågående bön inom mig. Att Gud ska omsluta hela familjen i sin omsorg. Att Jesu kärlek ska fylla dem med hopp och förtröstan om att Gud, trots omständigheterna, har allting i sin hand. 

Samtalet ebbar ut och tystnaden får ta plats. Jag letar i min axelväska där oljeflaskan, bibelverser och psalmverser trängs med varandra. I det yttersta facket har jag stoppat ner ”ett ord för dagen” som jag hämtat vid ljusbäraren i andaktsrummet. 

Jag håller fram lappen med bibelordet och förklarar vad det är och att jag gärna vill ge det som en gåva, en hälsning. Jag vecklar ut lappen och högläser det som står skrivet: ”Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand. Jesaja 41:10 

Det är som om orden fyller hela rummet och det enda som hörs är syrgasens dova ljud. När jag tar ett steg mot sängen och räcker fram den tummade lappen sträcks en svag hand fram. Hon tar den i sin hand och formar läpparna till ett ”Tack”.

När jag kommer dit nästa gång tar kvinnan fram lappen, visar mig den och säger med tårar i ögonen; Jag har läst detta varje dag, om och om igen. 

Är det något som kan ge tröst, trygghet och hopp i en svår situation så är det tron på Gud. När jag lämnar rummet känner jag mig så tacksam över att få arbeta i den andliga vården på sjukhuset.  Att finnas nära människor när livet är som allra svårast är ett starkt uttryck för den tro och omsorg som har sin förankring i Jesus Kristus. 

”Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand. Jesaja 41:10 

Ta gärna kontakt med mig om det finns behov av besök hos någon som ligger inlagd på NUS eller vårdas på Axlagården. 

Tack för ert stöd och era förböner! 

Gud välsigne er!

Louise Sundkvist

Sjukhuspastor, Sjukhuskyrkan
Norrlands Universitetssjukhus
Tel: 070-785 26 96
Louise.sundkvist@regionvasterbotten.se