Finns det hopp för Ukraina?

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)

Enligt SVT närmar sig nu antal stupade soldater i Rysslands krig mot Ukraina 300 tusen människor. Till det uppemot 20 tusen civila. Detta på grund av en ondska vi inte sett i Europa på decennier. Det är egentligen helt ofattbart att det får ske inför våra ögon i vår tid.

Vi européer, vi som brukar förfasa oss över våldet i mellanöstern eller i Afrika, har verkligen anledning att se oss själva i spegeln och rannsaka oss. Inte nog med att vi startade två världskrig under 1900-talet, vi koloniserade och tyckte oss har rätten till många andra länder. Herre Gud förbarma dig över oss.

Men här behövs inte bara självinsikt och böner, här behövs diplomati, fredsskapande krafter och en stor vilja att återuppbygga det som raserats både materiellt och relationellt. Jag tänker att det materiella det kommer vi att kunna lösa tillsammans, men de relationella skadorna kommer det ta generationer att läka. Här behövs en försonare, ett blod som kan rena från alla synd.

Om vi går vi till Gud med frågorna som dessa konflikter skapar, vad får vi då för svar? 

Många, särskild vi västerlänningar, tycker nog att Gud verkar långt borta. Vi som högmodigt hävdar vår frihet vill gärna att Gud ska gripa in när vi inte klarar av det själva. Vi glömmer så lätt att Gud skapade oss myndiga, med både frihet och ansvar. Hade vi varit djur eller maskiner hade det inte varit några problem för Gud att fixa till det. Men nu är vi människor. Så kritiken att Gud inte skulle bry sig eller inte klara av att gripa in håller egentligen inte.

Frågan är om inte den Gud Jesus berättar om redan har gett ett svar på alla dessa frågor. Påsken 33. När de grova spikarna drevs in i Jesus kropp, när törnekronan vreds fast i hans huvud och piskrappen ven över hans rygg, när glåporden ljöd över den lidande torterade gestalten som Fredrik Nietzsche raljerade över på grund av hans “svaghet”, ger Gud sitt tidlösa svar.

Där på korset möter vi en Gud som inte drar sig för striden mot ondskan även om den kostar allt, men där möter vi också en Gud som lider med oss när bomberna faller. Guds medlidande och Guds kamp mot det onda blir vårt hopp. Berättelsen slutar ju inte i dödens mörker. Jesus uppstod! Livet vann! Och jag tänker att det ska livet göra en gång till. Den bortrullade stenen och den tomma graven vittnar om våldets slut. Det är den tro jag har, djupt inne i mitt hjärta. 

Så länge det finns en god Gud, så länge det finns människor som väljer försoning i stället för hämnd, så länge vi väljer att tro och älska finns det hopp för mänskligheten. Och då finns det också hopp för Ukraina!

Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare