”Jag går och fiskar och tar en tyst minut…”

Han hade tappat sugen. Inte nog med att fisket gått dåligt – igen – det han hade satsat de senaste tre åren på gick inte heller på räls. Han fick inte ihop det, varken känslomässigt eller intellektuellt. Dessutom kände han sig misslyckad. Visserligen hade han gått på vattnet, sett svårt sjuka bli friska och enskilda människor fått nytt hopp, men när det verkligen gällde, när han ställdes inför den ultimata utmaningen hade han spruckit. Inte en gång utan tre. Han hade inte bara svikit sin vän och frälsare, han hade förnekat och kompromissat.

Att Petrus var en bruten man där och då, mellan påsk och pingst, det råder det inga tvivel om. Han gjorde då något väldigt mänskligt. Han vände tillbaka till det invanda. Tillbaka till fisket och stränderna där hemma, långt borta från den stora drömmen om att förändra världen. Men inte heller där gick det som det skulle. Ett fiske utan resultat. En hel natt. 

Men när morgonen kom stod Jesus där på stranden. ”Mina barn, har ni ingen fisk?” “Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” Det framgår inte av berättelsen i Johannes 21 vad Petrus och lärjungarna tänkte, men förmodligen blev det diskussioner i båten. ”Vem tror han att han är den där eldvakten på stranden? Vad vet han om fiske? Vad vet han om våra liv och våra förutsättningar? Men okej; vi kan väl testa.” Och så gjorde de, bara för att få så mycket fisk att de nästan inte kunde bärga den.

Då fattar Johannes vem mannen på stranden är. “Det är Herren”. Petrus kastar sig i vattnet, simmar och springer hela vägen fram till Jesus. Det är så mycket som drar och så mycket som behöver klaras ut. När Petrus och Jesus har talat ut, reser sig den brutne, med nytt mod, fast besluten om att han vad som än händer ska leva sitt liv för Jesus och hans evangelium. Det omfattar ju inte bara hans styrka utan också hans svaghet.

Jag tänker, när jag läser berättelsen om Petrus i Johannes 21, att så kan det vara för oss alla ibland. Vi tror och ser allt så självklart. Vi drar i väg, men så händer det vi inte räknat med. Livet blir inte riktigt som vi tänkt eller planerat. Vi sviker eller sviks och blir besvikna. Vi får inte alltid ihop det, varken känslomässigt eller intellektuellt eller teologiskt heller för den delen. Ibland famlar vi i mörker. 

För mig blir berättelsen om Petrus och hans resa mot upprättelse en berättelse fylld av hopp. Även när våra liv spricker eller går sönder vill Jesus Kristus möta oss. När morgonen kommer väntar inte döden utan livet. Jesus finns också på våra stränder. Eldstaden är varm, brödet är bakat och fisken grillad. Men där väntar inte bara bröd utan också mötet med våra sår, vår synd, vår skuld och skam och våra besvikelser som lagda i hans hand kan förvandlas till erfarenheter vi kan lära oss av, till och med till styrkor, upprättade till liv och tjänst.

Ulf Sundkvist

Pastor och föreståndare