Bröd och vin och Andens dop

Väskan var packad med bröd och vin. Den gamla kvinnan, av hälsan avsidestagen, hade frågat efter Herrens måltid. Hon ville också vara med. Hon ville också vara en del av gemenskapen. Hon ville också påminna sig om vad Jesus gjort för oss och komma nära honom.

Så jag var väntad. Hann knappt ringa på dörren förrän den öppnades av en varmt leende människa, som välkomnade mig med en öppen famn. Det var bara ett problem. Språket. Vi kunde bara några enstaka ord på varandras språk. Vi pratade ändå, förstod och missförstod och skrattade. Dråpligt var bara förnamnet. 

Räddningen blev en app i mobilen som hjälpte oss att översätta. Det tog lite tid. Sakta men säkert, ord för ord, mening efter mening, rörde vi oss framåt. Så hade vi bibeln förstås. Vi bläddrade och läste på olika språk. När brödet och vinet väl skulle delas hade nästan alla språkhinder övervunnits. Vi var inte längre separerade. Vi definierades inte längre av våra olika språkbakgrunder. Vi var två enkla människor som förenats i tron på Jesus Kristus och hans nåd.

Det blev ett dop i den helige Ande, ett dop i Guds mäktiga närvaro. Allt det där som skiljer människor från varandra, allt som skapar avstånd var förbi. För mig blev det en stark påminnelse om vad det är att vara kyrka och vad det är att tro på Jesus.

Vi är olika. Vi talar olika språk. Vi har olika bakgrunder. Vi är kvinnor och män. Vi har olika erfarenheter. Väldigt mycket av detta hindrar oss ofta från att komma nära och förstå varandra. Men så händer det. Nu och då. Ibland plötsligt. Ibland i en process. I mötet med Gud och hans Ande förenas vi och blir en enda stor gemenskap, en enda kropp av medlemmar som både insett sin svaghet och betydelsen av Guds storhet.

Jag tänker att det där är något att vara rädd om. Det där är något att söka. Gemenskapen i tron på Jesus Kristus gör något gott för oss människor. 

På Pingstdagen, den där första efter Jesus himmelsfärd, väckte just detta en längtan hos de som hörde och såg vad som hände. “Orden träffade i hjärtat”. Berörda ställde de frågan. “Vad ska vi göra?” Petrus tidlösa svar håller fortfarande. När han talade om omvändelse och dop förstår vi att det handlade om att vända sig mot Jesus och att överlåta hela livet i tro på Guds löfte om förlåtelse och Andens gåva. Det är ju precis vad som sker när vi rent fysiskt överlåter våra liv till Gud genom dopet i vattnet. Men det sker också varje gång vi firar Herrens måltid. 

Jag tror det var därför det blev så starkt när vi delade brödet och vinet där i hemmet inför Gud. Nu är väskan packad igen. Det finns bröd och vin också för dig!

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare