“Rösten”

Varsamt lägger jag veden på plats och formar ett litet fyrkantigt hus där inne i kaminen. De tjockaste vedklamparna längst ner och de mindre längst upp. Ingen radio, Ingen musik. Ingen mobil. Det måste bli helt tyst för att jag ska höra. I min hand har jag en penna, ett block och en bibel. Det är som om Gud väntar på full uppmärksamhet för att överhuvudtaget öppna sin mun. På ett sätt kan jag förstå. Jag är likadan. Tala för döva öron är ändå ingen idé. Det vet alla föräldrar som försökt. Ett barn med spring i benen hör visserligen rösten, men inte vad som sägs. “Va? Det har jag inte hört! Skulle jag tänka på det också?” Att tala för döva öron är som att “kasta pärlor till svinen”. (Matt 7) 

Men om jag stillar mig. Tänder den där brasan öppnar upp och zoomar in. Då är den där. Rösten från himlen inne i mitt hjärta. Ofta talar den utan att jag tänker på det. Berättelserna som möter mig när jag öppnar Bibeln är omistliga för min tro och min egen vandring på livets väg.

I berättelserna möter jag människor som mig och händelser som lika gärna skulle kunna vara berättelser om samtiden, fast de är tusentals år gamla. 

Just idag; berättelsen om Elia (1 Kung 17-19). Han, som efter en oerhörd kamp vann en mäktig seger över dåtidens avguderi, var helt slut till både kropp och själ. Han orkade helt enkelt inte mer. Han ville inte längre. Då kommer Gud till honom med bröd. “Stå upp och ät annars orkar du inte hela vägen”. 

Gud vet att vi inte bara är vandrande själar. Varje människa har basala, kroppsliga behov. Får vi inte sova, äta och röra på oss, då går det inte att tänka en enda konstruktiv tanke. Det vet Gud och påminner om att det också gäller mig.

Sedan ber Gud Elia skärpa sinnet för nu skall han tala. Men inte genom elden, det språk Gud tidigare använt. Inte heller genom stormen eller jordskalvet, det där kraftfulla tilltalet. Nu kom Gud som ett “stilla sus”. En viskning. Och en sådan hör man inte om man inte lyssnar noga, om man inte lugnar ner sig. Elia får ett möte med Herren själv, ett tilltal som ger riktning för nästa fas på hans livsresa. Han var trött och sliten, men inte färdig.

Så när stressen vill äta upp mig inifrån, frågorna som ställs tycks vara omöjliga att svara på, när förväntningarna utifrån trycker på och jag inte riktigt ser vägen framför mig eller vägen för den församling Gud kallat mig att leda – det är så jag ser på mitt uppdrag – då stannar jag upp tills jag stillnat så pass mycket att jag kan höra en knappnål falla. 

Jag är fortfarande helt beroende av den där “rösten” som kallade mig i min ungdom, som gett riktning åt livet och väglett genom svåra passager. Guds röst. Nu behöver jag den, mer än någonsin.

“Var stilla och besinna att Herren är Gud” (Ps 46:10)

Ulf Sundkvist – pastor och föreståndare