“Vi behöver andra vid vår sida som gör oss modiga.”

Mitt lokalsinne är inte det bästa… det är därför jag inte vågar mig ut i skog och mark för att plocka bär och svamp ensam. Jag måste se till att ha med mig någon erfaren plockare som är van att navigera i skogen där varje träd, sten och stubbe ser likadana ut för mig. Ofta väljer jag samma promenadstråk att vandra på. Jag parkerar ungefär vid samma plats på sjukhusets personalparkering varje dag och jag ser till att knappa in adressen på GPS när jag ska åka till en plats jag inte varit på förut. Ändå hamnar jag totalt fel ibland. I sommar har jag besökt flera orter och platser som jag inte varit till tidigare. Då kändes det tryggt att resa tillsammans med maken som till motsats från mig har begåvats med ett utmärkt lokalsinne. Vi har fått uppleva midnattssol i Tornedalen, spektakulära höjder och fjordar i Lofoten och stått på gränsen mellan tre länder i Treriksröset. Utan honom hade jag nog inte utmanat min rädsla att gå vilse för att få prova nya vägar och se nya platser.  

Jag tänker att så är livet i stort. Vi behöver andra vid vår sida som gör oss modiga. Som gör att vi vågar gå nya vägar. Som gör att vi övervinner svårigheter och motgångar eller när vi inte har tillräcklig tillit till vår egen förmåga. Vi behöver varandra. 

Jag har precis läst texten när Mose möter Gud vid den brinnande busken. Gud säger; Jag har sett hur mitt folk plågas, jag har hört deras klagorop och jag vet vad de får lida. Gud beslutar sig för att ingripa och till det vill han använda Mose. Så gå nu, jag sänder dig! Mose har många invändningar. Förlåt din tjänare, Herre jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt. 2 Mos 4:10.  

Mose har inte tillit till sig själv och sin förmåga. Kanske är hans största rädsla att tala inför andra människor. Hur ska han kunna vara en talesperson för andra, han som är så tveksam och har så trögt att hitta orden? Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill…  
Du har ju din bror, Aron, säger Herren. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. Jag skall vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. 2 Mos 4:14-15 

Jag känner igen mig själv i Mose då han säger att orden kommer trögt och tveksamt. Många gånger har jag i mitt arbete saknat ord. Den smärtsamma och svåra verkligheten slår till med full kraft och inga ord blir till hjälp eller tröst. Då kan i stället de tröga orden vara en fördel. Närvaron är viktigare än orden. 

Berättelsen handlar inte bara om Moses oförmåga att tala utan också om en Gud som ser, som hör och som vet vad folket får lida. Det är en tröst i mötet med andras lidande och min egen sårbarhet. Berättelsen talar om en Gud som vill ingripa och som sänder vanliga människor i hans tjänst. Samtidigt ger Han löftet att vi inte behöver stå ensamma. Runt omkring oss finns människor som ”redan är på väg.” 

Det finns flera vid min sida som ”redan är på väg.” De ger mig mod. Några av dem är Sjukhuskyrkans alla volontärer. Varje vecka kommer de för att göra i ordning för gudstjänst i andaktsrummet, ringer runt till avdelningar, hämtar patienter, sitter tillsammans med de som behöver hjälp, tänder ljusbäraren och ber för vårt sjukhus. Nästan varje vecka övar också en sånggrupp för att sprida glädje genom att sjunga på olika avdelningar på sjukhuset. Sång och musik frigör hormonet Oxytocin som är samma hormon som frigörs vid beröring. Så det är inte konstigt att sång och musik berör oss så på djupet.  

Tack till er som församling för ert stöd, förtroende och era böner!  

Gud välsigne er! 

Ta gärna kontakt med mig om det finns behov av besök hos någon som ligger inlagd på NUS eller vårdas på Axlagården.  

Louise Sundkvist 

Sjukhuspastor, Sjukhuskyrkan 
Norrlands Universitetssjukhus 
Tel: 090-785 29 15 
Louise.sundkvist@regionvasterbotten.se