Hälsning från Sjukhuspastorn  

Nu är vi inne i den mörkaste tiden på året. Dagarna blir kortare och kortare men samtidigt innebär adventstiden mer av ljus och hopp. Ett nådens år ligger ännu en gång framför. 

I andaktsrummet här på sjukhuset samlas en gång i veckan flera av sjukhuskyrkans volontärer. Idag övar vi advent- och julsånger för att sjunga med och för patienter på olika avdelningar och på patienthotellet. Det är roligt att sjunga tillsammans och eftersom vi ses varje vecka skapas en varm gemenskap. Vi som sånggrupp samlas inte först och främst för vår egen skull även om det också är betydelsefullt. Vi gör det för att vi vill förmedla ett ljus i mörkret med ett hoppfullt budskap om Guds kärlek och omsorg till de som vårdas här på sjukhuset.  

Det är en stor förmån att Sjukhuskyrkan har en musiker anställd på 50%. Monica Selander har under hösten blivit anställd som ny musiker och finns varje vecka på Lekterapin med sång, rörelse och musik tillsammans med barn och föräldrar som är inlagda på sjukhuset. Varje vecka är Sjukhuskyrkan också på en geriatrisk avdelning och sjunger allsång tillsammans med patienterna. Tisdagar erbjuder vi också nattvard och på söndagar samlas vi till gudstjänst i andaktsrummet. Vid dessa tillfällen har sången och musiken en viktig funktion. Ibland är rummet välfyllt till sista plats och sången är hög och kraftfull. Ibland samlas bara några få personer i rummet, då kan sången vara viskande och ganska tyst. När jag inte själv orkar formulera mina tankar och böner behöver jag ibland låna andras ord. Att följa med i sångtexterna och låta orden tala in i mitt liv och på det sättet uttrycka mitt hjärtas längtan betyder mer än vi anar. 

Under den sista månaden har jag haft två vigslar här på sjukhuset. Det händer inte så ofta men det är ett fint förtroende. Givna löften om trohet och kärlek i nöd och lust får en djupare innebörd här på sjukhuset. Möjlighet att få bekräfta sin kärlek och skapa ömsesidig trygghet när framtiden är oviss är så betydelsefullt. Att få samlas omkring brudparet och deras familj för att be om Guds närvaro och beskydd över deras liv är stort och väldigt gripande.  

Vid den ena vigseln fanns två volontärer med som vittnen. De är engagerade i sina egna församlingar men ger även av sin tid till sjukhuskyrkan. När det var dags för förbön för brudparet ställde vi oss tillsammans med deras tonårsbarn i en ring och bad. Himlen landade för en stund i rummet och där och då fanns ”en tydlig närvaro.” Genom denna enkla vigselgudstjänst med bibelord, löften om trohet och kärlek inför Gud fick denna närvaro ett ansikte. Gud kom nära och blev synlig. Det var långt ifrån den romantiska drömmen om en vigsel i en vacker kyrka med många gäster. Trots att vi befann oss här på sjukhuset blev det ändå så mycket mer. Långt över deras förväntningar skrev de i ett sms efteråt. Vi hjälpte till att förevigade stunden genom att ta bilder med mobilen. Bilder som fångade kärleksfulla blickar, händer som höll hårt i varandra, tårfyllda ögon men också härliga skratt och varma leenden. Dessa bilder skickades sedan till brudparet och blev ett värdefullt minne för hela familjen från deras bröllopsdag. 

 
I januari fyller jag 60 jämna år och vill gärna fira det med tårta på kyrkkaffet efter gudstjänsten söndag 12/1 i Pingstkyrkans församlingsvåning i Umeå. Välkommen!  
Där kommer det finnas möjlighet att stödja Sjukhuskyrkans arbete med en gåva. Alla gåvor är välkomna och gör skillnad. 

Tack för ert stöd, förtroende och era förböner!  

Gud välsigne er! 

Louise Sundkvist 

Sjukhuspastor, Sjukhuskyrkan 
Norrlands Universitetssjukhus 
Tel: 090-785 29 15