Hoppets narrativ

”Jag var också där!”

”Hon tog mina händer och såg mig i ögonen och sa: Jag ber till Gud att det ska gå bra. Det lugnade mig,” berättade en ung tjej som gömde sig för massmördaren.

Tisdagen den 4 februari 2025 förändrades Sverige. En ensam man i 35-årsåldern hade laddat sina vapen med ett enda syfte. På Risbergska skolan skulle han skjuta för att döda så många som möjligt och sedan, när allt var över, ta sitt eget liv. 10 oskylda människor miste livet. Händelsen kommer sätta djupa spår i folksjälen som kommer ta lång tid att bearbeta.

Men mitt i detta kompakta mörker finns det ändå hopp. Ett hav av blommor. Tända ljus. Människor som ser. Människor som tröstar och låter sig tröstas. Människor som håller i och håller om. Trots att man inte känner varandra möts man i sorgen och omtanken. Minnestunder hålls och i media samtalar man med små bokstäver om livets skörhet. Men man söker också efter svar. Hur kunde det hända? Hur kan man bli så ond? Det väcker också frågor om säkerhet och trygghet, om våra öppna dörrar och vårt öppna samhälle och om vår tro att människan i grunden är god.

Frågorna växer och blir till slut existentiella. Var fanns Gud i Örebro? Om nu Gud finns varför grep han inte in och stoppade våldet innan det var för sent? Frågan har ställts av människor i alla tider. Den har till och med ett namn; Teodicéproblemet, som ställer frågan om det ondas existens i en värld som tros vara skapad av en Gud som både ska vara god och allsmäktig.

Men frågan handlar inte bara om Gud. Den handlar också om oss, om människan och om ondskan. Varifrån kommer ondskan? Är det en demon som drabbar enskilda eller kan alla bli onda?

Bibelns undervisning ger faktiskt svar. Människans natur är sedan syndafallet i begynnelsen skadad. Hon är inte bara god. I varje hjärta finns en negativ kapacitet, som vi inte själva klarar av att hantera. ”Det goda som jag vill gör jag inte” konstaterar Paulus och frågar vem som kan befria honom (Rom 7). Han har inser också att ”lagen kommer tillkorta inför vår köttsliga natur”. Ondskan regleras inte bort. Den skräms inte bort. Den straffas inte bort. Vi fixar det inte själva. Vi behöver helt enkelt en frälsare som inte bara säger som det är utan bär en förmåga att förlåta och förvandla oss, att föda människan på nytt.

Ändå dröjer sig frågan kvar, den djupt existentiella: Var fanns Gud i Örebro den 4 februari 2025?

Jag tänker att vi behöver ett annat narrativ, än mörkrets. Vi behöver hoppets narrativ. Personligen tycker jag mig finna det i berättelsen om den lidande, torterade och döende gestalten på korset långfredagen, år 33. Det är som ett flämtande ljus, som aldrig slocknar. Den Gud Jesus Kristus röjer, när han lider för oss, blir det ljus vi har kvar om vi ska tro att Gud också finns i Örebro. En Gud som kan se oss in i ögonen och säga. ”Jag vet hur det känns. Jag förstår. Jag var också där.”

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare