Hälsning från sjukhuspastorn

Föräldralös…
Jag stavar på ordet om och om igen. Jag vet att jag inte är ensam om att vara det, särskilt inte när man är 60 år som jag. Ändå gör det så ont. Inombords finns en saknad och en tomhet. I dagarna är det fyra år sedan min pappa fick flytta till sitt himmelska hem och på nyårsdagen i år somnade min mamma in och lämnade den här världen för en bättre värld. Det finns saker som jag upptäcker att jag skulle vilja fråga dem om. Hur gjorde du? Vad betydde det för dig? Vad var viktigast? Önskar att jag fortfarande kunde ringa för att få svar, kloka råd eller bara någon som lyssnade. Men det jag saknar mest är de varma kärleksfulla blickarna, den öppna famnen och vetskapen att de bar mig, min syster och våra familjer på bönens armar.

När jag möter familjer som mist en mor eller far förstår jag tårarna och orden av saknad. Jag vet att jag inte kan säga att ”jag förstår” men det är som om hela min kropp känner och vet vilken förlust det är att mista en förälder. Även om döden är naturligt om man är till åren kommen är det ändå en stor förlust. Ibland möter jag de som har haft en komplicerad relation till sina föräldrar av olika anledningar. Det är en annan slags sorg. En sorg som de kanske levt med sedan barndomen, som följt dem genom hela livet. En pappa som aldrig varit närvarande eller en mamma som levt i missbruk.

För ett tag sedan besökte jag en familj som satt vid sin mors dödsbädd. När jag satte mig ner bredvid dem utbrister en av sönerna: ”Vi skulle vilja be Fader Vår. Kan du hjälpa oss att göra det? Vi vet att mamma hade en barnatro och att hon inte var rädd för döden. Vi har egentligen aldrig pratat om tro hemma, men det skulle kännas fint att få be Fader Vår. Mamma skulle gillat att vi gjorde det.” Tillsammans med maken och de två vuxna sönerna börjar jag be och snart hör jag hur de stämmer in i bönen. Med knäppta händer och böjda huvuden ljuder röster om en Fader som är vår, om ett namn som är heligt, om förlåtelse och hjälp att förlåta. En bön att inte utsättas för prövning och att bli räddad från det onda. Till sist orden som lovar Gud och bekänner hans storhet. ”Ditt är riket, Din är makten och äran i evighet. Amen.”

Det var inte bara ett rum för sorg, det var kärlekens rum. Ett tillåtande rum där både tystnad och högljudd gråt fick utrymme. Ett rum där händer knäpptes i bön. De händer som inte var så vana att knäppas i bön blev i denna stund det mest naturliga och riktiga att göra. Där vid bädden berättar den äldste sonen att han som nästan aldrig brukar be, hade knäppt sina händer och överlämnat sin mor till Gud för några dagar sedan. Det blev en sådan lättnad att få släppa taget och lämna över ansvaret till Gud. Så växer en berättelse fram om en stark mamma som betytt oerhört mycket för alla i familjen. Vi avslutar med orden från psaltaren 139:5 ”Gud, du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.”

Jag går därifrån med känslan av att jag befunnit mig på helig mark. Helig mark på en av sjukhusets enkelsalar. Helig mark tillsammans med en familj i avskedets stund. Helig mark en tidig morgon i gryningsljuset när natten går mot en ny dag.

Jag vill avsluta med att tacka för uppvaktningen på min 60-årsdag.
Jag önskade mig inget för egen del men gärna en gåva till Sjukhuskyrkan. Det kom in ca 7500 kr på swish till Sjukhuskyrkan som kan användas till inköp av handkors och små häften (Alltid älskad och Det är aldrig kört) som ges bort som gåvor till patienter då behov finns. Det betyder mycket och gör skillnad. Stort tack!

Gud välsigne er alla!

Louise Sundkvist
Sjukhuspastor, Sjukhuskyrkan
Norrlands Universitetssjukhus
Tel: 090-785 29 1