En gång till Jesus 

Det är egentligen inte så konstigt att han var bruten. Dyrt och heligt hade han lovat att inte svika. Men när hans liv prövades föll han rakt igenom. Till botten av hela sin tillvaro. Totalt bruten. Det var som om ingenting höll. I Getsemane orkade han inte ens vaka i bön en enda timme med Jesus. Och på vägen mot korset hörde han sig själv förneka och svära på att han inte ens kände ”den mannen”. När tuppen gol precis som Jesus hade sagt var han slutsats; ”jag är körd”.  

Så när kvinnorna kom och berättade att de varit vid graven och att graven var tom, när Maria från Magdala till och med hade sett honom igen – levande – blev hans första tanke: Jag måste se för att kunna tro. Med hopp och förtvivlan sprang han och Johannes på lätta fötter bara för att möta en ängel vid platsen för Jesu kropp. ”Varför söker ni den levande bland de döda?”. Vad skulle han tro? Hur hängde det ihop med Jesu ord innan döden, den fruktansvärda och hopplösa? 

Så stod han plötsligt mitt ibland dem. Med sin frid och närvaro tryggade han rummet. Och för Tomas visade han till och med sina sår och till dem alla sa han sitt: ”Gå! Gå ut överallt och förkunna evangeliet för hela kosmos! Döden är besegrad. Ljuset vinner alltid över mörkret” 

Men det var ändå något som skavde. Inte bara en gång hade han förnekat, utan tre. Visserligen var Jesus uppstånden, men Petrus var körd. Han kunde inte se sig själv som en förkunnare och ledare för det evangelium Jesus var i den här välden. Vem skulle tro på hans ord? Så han gav sig av hem till sitt fiske. Bort från sin kallelse och meningen med hans liv. Men ledare vara han. De andra hängde på.  

De fiskade hela natten. När morgonen kom stod Jesus där på stranden igen (Joh 21). Det var som en påminnelse om själva starten när Jesus kallat på dem en vanlig dag på jobbet (Matt 4:18 ff). Nu steg Jesus in i hans liv en gång till. På stranden brann en eld och på elden fanns både fisk och bröd. Då var det som om Petrus äntligen förstod att frälsningen inte bygger på mänskliga meriter och mänsklig kraft. Frälsningen hos Jesus stavas nåd. Nåd över allt förnuft. Nåd över alla gränser. Frälsningen vilar på Guds kraft, inte vår. Trots att båten inte nått land kastar han sig i vattnet. Han måste bara möta Jesus en gång till. Kanske finns det hopp ändå? 

I tystnad åt de brödet och fisken. Så till slut tar Jesus till orda. Tre gånger frågar han om Petrus primära lojalitet, hans vilja, hans tro i hans innersta rum. Till slut viker den högmodige ner sig. ”Du vet allt”. Det här är jag och jag är inte mer än så här. Jesus vill förstås inte knäcka Petrus med sina frågor, men han vill gärna få honom medveten, självmedveten för att kunna bygga något nytt. Och det är inte möjligt på annat sätt än att man kommer till sin egen botten. Väl där kan någon nytt hända. För där är Jesus med sin nåd. 

Uppdraget ges sedan igen till Petrus. Den som förlorat allt har inget mer att bevisa. Den kan också ges allt utan att riskera självhävdelsens förbannelse. Den kan också fyllas av Guds Ande genom vilken allt blir möjligt. Så när Pingstdagen kommer och när elden från himlen faller då är Petrus där. Då tar Petrus tar till orda. Hela världen lyssnar då på den som förnekat sin tro, men kommit till sig själv och vunnit den igen. De förstår. De berörs. De tror och tar emot. 

Så kära brutna människobarn. Hav tröst. Det finns hopp också för dig, för oss, för hela mänskligheten. Det finns något som stavas evangelium. Jesus lever och vi med honom! 

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare