Du har mitt JA! 

Förändring. Ständigt dessa förändringar. Ibland får jag nästan ”fnatt”. Varför måste min telefon uppdateras och datorn få nya funktioner som det med åren bara tar längre och längre tid att begripa sig på? Det skulle vara så skönt att bara få slippa alla dessa förändringar och bara få ha det som man alltid haft det eller…? Inser när jag skriver att det förmodligen aldrig kommer bli så. Och jag tror heller inte att jag varken skulle gilla status quo eller stå ut med samma sak hela tiden.  

Förändring är ju en del av livet, inte minst i naturen. Allt som har liv växer och förnyas. Livet förändras precis hela tiden. Vi ser det också på barn som växer upp. Det går några veckor, en månad eller så. Vi kan tycka att allt är sig likt, men så händer det. Barnet har blivit en tonåring, tonåringen har blivit vuxen, och vips har barnen fått egna barn och familjer. Det tidlösa och oföränderliga ligger i livets mening, dess värde och lagar, men inte i dess form eller uttryck. 

Så det är nog bara att ödmjuka sig och gilla läget.  

Men ändå; ”…det gör ont när knoppar brister.” (Karin Boye författare och poet f 1900) Alla förändringar har ett pris. Det vet varje kvinna som fött ett barn. Det gör så ont att om man bara anade hur ont det kan göra skulle många på allvar tveka inför att utsätta sig för smärtan. Då kan det vara bra att påminna sig om att; bara den knopp som brister blommar, att bara den kvinna vars moderliv öppnats vet vilken glädje en födelse kan vara, att bara den som gått genom öknen vet vilken fröjd och vilket liv frälsningens källa kan ge. 

Jag tänker att det är just detta som utmanar oss trygghetssökande livsvandrare. När Jesus kallade Petrus ut på vattnet, när Gud kallade folket ut ur Egypten, när Gud kallade Abraham från trygga Kaldén var det inte bara för att utmana. Gud ville något nytt, något större, något rikare.  

Maria vågade öppna sitt liv när ängeln frågade om hon ville bli mor till Guds egen son. Petrus trodde på Jesus ord och lämnade sin trygga båt. Folket litade på Gud och lämnade tryggheten i Egypten. Abraham trodde på Gud, reste sig upp och gick mot det nya landet och blev så en fader för ett helt nytt folk. Alla dessa som genom tron reste sig och gick bidrog till förändringar som påverkat historien, både deras egen, den lilla och den stora för hela mänskligheten. Ganska häftigt faktiskt! 

Så även om jag tvekar ibland, även om jag i bekvämlighet vill luta mig tillbaka och säga nej till förnyelse och alla förändringar, har jag bestämt mig. Gud; du har mitt JA! Ja till dig, till Jesus och det nya som väntar. Med stort förtroende litar jag på att du är med oss, att du håller dina löften. Jag tror att Gud har en underbar välsignelse i beredskap för oss som kyrka och för sitt folk om vi vågar ”gå på vattnet”. Egentligen tror jag mer än så. Jag tror att det kommer en ny tid när evangeliet ska nå många nya. Jesus Kristus kommer snart! 

”Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de som skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen”! (Karin Boye) 

Gud välsigne dig! 

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare 

Karin Boyes dikt “Ja visst gör det ont” i sin helhet (ur diktsamlingen För trädets skull) 

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? 
Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? 
Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? 
Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. 

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra svårt att vilja stanna och vilja falla. 

Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de som skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.