Förr eller senare!

Han var en av de få som varit där. Han hade sett dess skönhet och förstått att om de bara vågade lita på att det som väntade var en del i Guds plan så skulle det gå. De flesta andra hade misströstat när de såg alla hinder på resan. Framför dem låg inte bara en flod som svämmade över alla breddar, väl på andra sidan väntade mäktiga städer och folk som med en helt annan tro, en annan religion, som dessutom var stora och välorganiserade. Starkast av dem alla; Jeriko. Vem skulle över huvud kunna bryta igenom där? Omöjligt var bara förnamnet. 

Men i Josua var ”en annan Ande” (4 Mos 14). Han trodde verkligen att om Gud har lovat något så ska det gå. Med sig hade han Kaleb. De var i alla fall två. Dessutom hade den mäktige Mose lagt sina händer på honom framför hela folket och sagt att han skulle ta över ledartröjan (5 Mos 34). Därefter hade Mose lämnat tiden för evigheten. 

Berättelsen om när Josua tar över ledartröjan i slutet på 5 Mosebok och inledning på Josua är lärorik. Den säger oss att frågan om vilka röster vi lyssnar på är helt avgörande. Budskapet från de 10 spejarna som inte trodde hade fått fäste och gett folket 40 tunga år i öknen (4 Mos 13). Hade man bara lyssnat på Josua och Kaleb hade man förmodligen sparat både tid och kraft. Å andra sidan hade man då inte härdats av öknens brännande hetta och dess iskalla nätter. Så prövningarnas öken hade trots de extra år de gav förädlat och fostrat. 

Jag tänker också att det är intressant att se vad Josuas första ord är ”Helga er för i morgon skall Herren göra under” (Jos 3). Josuas ord om att göra sig i ordning, inför det nya som väntade, var tydligt. Det oväsentliga skulle lämnas. Så kom till slut dagen när det är dags att ta steget ut i vattnet igen. Man hade gått genom Röda havet, nu var det dags för Jordan. En bred, rinnande flod. Prästerna föst. Bärandes på Arken – kistan med stentavlorna och locket av renaste guld, nådastolen – satte man fötterna i vattnet och gick i tro. Väl där stannade vattnet av. Hela folket kunde sedan torrskodda gå över. Vilen dag! Vilken händelse, som ändå bara var början på återtåget och intåget i löftets land. 

Att Jerikos murar sedan skulle rasa av sig själv när den mäktiga staden intogs är en historia för sig som också bär tidlös vägledning.  

Jag tänker att dessa berättelser bär Guds eget levande ord till oss. Att tryggas av när modet sviktar. Att näras av när hungern är som störst. Att vägledas av när vi söker vägen framåt mot det Gud lovat oss om det så handlar om Framtidens mötesplats, ett personligt ingripande, ett bönesvar eller världens frälsning. Det Gud lovat, det håller han. Det kommer att ske förr eller senare. 

Ulf Sundkvist – Pastor och föreståndare