Som ett träningspass – men också som vila

För mig är tron inte bara en tanke. Den är liv. Den är kropp. Den är vardag. Därför låter jag
veckorna före påsk få en annan rytm. Jag fastar. Inte perfekt. Inte heroiskt. Inte alltid
konsekvent. Ibland bara delar av en dag. Ibland bara från något litet – som kakor och godis.
Det kan låta obetydligt. Men det är inte mängden som är poängen. Det är riktningen. Jag vill
söka Gud i bön!

Men fastan är inte till bara för de starka. Den är till för oss alla – också oss som är trötta.
När kroppen får vara med händer något. Inte alltid dramatiskt. Ofta stilla. Magen kan
”kurra”, men bönen blir klarare. Tempot saktar ner. Jag blir mer medveten om mitt
beroende av Gud. Och märkligt nog: i avståendet finns en sorts vila. För en stund behöver
jag inte jaga, konsumera, fylla på. Jag får bara vara.

Därför betyder också dopet i vatten och nattvarden så mycket. Gud möter oss inte bara i
tanken, utan i det konkreta. I Nya testamentet möter vi en Frälsare som själv blev människa
– med kropp, hunger och trötthet. Han vet hur det är att vara svag. Han möter oss inte med
krav först, utan med närvaro. Med nåd och sanning!

När aposteln Jakob skriver att tron utan gärningar är död, hör jag inte ett hot. Jag hör en
inbjudan. Tron är tänkt att leva, att röra sig, att ta plats i våra liv. Inte som prestation – utan
som respons på nåd.

Undervisningen om fasta kan vara lite sträv, som ett träningspass. Muskler som inte använts
på länge kan värka. Men ett träningspass är inte till för att knäcka oss. Det är till för att
långsamt bygga upp det som försvagats. Och den som är svag börjar inte med de tyngsta
vikterna. Man börjar där man är.

Så är det också med fastan.

Kroppen vill ofta styra. Det märker vi. Fastan är dock inte en kamp mot kroppen. Det är en
varsam träning i frihet. Ett sätt att säga: Jag är mer än mina impulser. Jag är mer än min oro.
Jag är mer än min trötthet. Och Gud är närmare än min egen hunger.

I en tid där så mycket kretsar kring yta och prestation blir fastan en stilla motrörelse. Den
påminner oss om den inre skönheten – den som växer i det dolda. Den lär oss något om
hunger, och den kan öppna våra hjärtan för den hungrige. Inte genom skuld, utan genom
igenkänning.

Fastan handlar inte bara om mat. Det kan vara att avstå från brus, från ständig uppkoppling,
från det som drar vår uppmärksamhet i tusen riktningar. Att stilla sina sinnen är inte att fly
verkligheten. Det är att ge Gud utrymme att tala in i den.

Och viktigast av allt: fastan är inte ett sätt att förtjäna Guds kärlek. Den är ett svar på den.
De gamla profetorden i Jesajas bok påminner oss om vad Gud verkligen söker: inte hård
självplåga, utan hjärtan som mjuknar. Bojor som lossas. Bröd som delas. Människor som ser
varandra.

Så ja, jag tror på en årlig fasta. Som en genomgång av livet. Som en träning av karaktären.
Som en solidaritetshandling. Men också som en vila i att Gud är Gud – och jag får vara
människa.

Om du är stark kan fastan utmana dig.
Om du är trött kan den bli en stilla början.
Om du är svag kan den vara så enkel som en bön:
”Herre, jag behöver dig.”

Det räcker.

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare