Våren kom tidigt i år

Det är lika stort varje gång. Snön ger vika och små ögonliknande knoppar visar sig. Dagarna blir längre, solen värmer mot en husfasad och både kropp och själ mår gott av ljuset. Våren har slutat tveka och är här. I år kom den tidigt, och vi befinner oss redan i Pingsttiden – hänryckningens tid. Det är som om naturens pånyttfödelse hjälper oss att ana Andens vind, den som blåser liv inte bara över världen utan också in i våra egna liv.

Jag har beredskap på sjukhuset och läser texter som talar om att Hjälparen kommer. Ett trösterikt budskap mitt i vårdens vardag. I Kungaboken möter vi Elia, en av Bibelns mest kraftfulla profeter. Han hade sett mirakel, stått upp mot makten och bevittnat Guds eld falla från himlen. Ändå når han en punkt där allt rasar. Han flyr, han är rädd, han är utmattad och han vill ge upp. Just där – i svagheten och tystnaden – kommer Gud honom till mötes.

Hjälparen kommer när vi når vår gräns
Under ginstbusken säger Elia: ”Det är nog.” Det är en av Bibelns mest mänskliga böner. Gud svarar inte med krav utan med omsorg: mat, vatten, vila. Hjälparen börjar alltid där vi är, med våra mest grundläggande behov.

Hjälparen leder oss tillbaka till rötterna
Elia går till Horeb, platsen där Gud mötte Mose. När livet skakar behöver vi återvända till det som bar oss från början – den plats där vi först anade Guds närvaro. Det kan ske genom en sång, en bön, en bibelvers.

Hjälparen talar i stillheten
Det var i den stilla susningen Gud uppenbarade sig för Elia. Andens röst är inte den som överröstar, utan den som varsamt leder, tröstar och visar vägen när vi själva inte längre ser den.

Hjälparen ger oss kraft och gemenskap
Elia får ett nytt uppdrag – och en medvandrare, Elisha. Hjälparen leder oss vidare, men aldrig ensamma.

I mötet med sjukdom och kris är behovet av hjälp stort. Därför är Pingstens budskap så betydelsefullt. Jesus lovar att Hjälparen kommer, inte bara till de starka utan till oss alla, särskilt när vi är som mest sårbara.

Under våren har tidningen Dagen skrivit mycket om Sjukhuskyrkan. Jag hade önskat att den andliga vårdens betydelse hade varit i fokus av en annan anledning än minskade statliga bidrag. Det är svårt att inte oroa sig för vad detta kan innebära framåt. Kommer frikyrkornas engagemang och vilja att möta de stora existentiella och andliga behoven i vården att tvingas minska?

Jag hoppas på motsatsen. Jag hoppas att kallelsen att möta dem som Jesus identifierar sig med – ”en av mina minsta” – ska få fler församlingar att vilja bära frikyrkans arbete i den andliga vården. Det är ett arbete som bär långt in i människors djupaste livsrum, dit orden ibland inte räcker men närvaron gör det.

Och kanske är det just här pingstens budskap får sin särskilda kraft.
Liksom våren bryter fram trots mörker och kyla, bryter Andens liv fram där vi minst anar det. Hjälparen kommer – med tröst, med kraft, med gemenskap.
Och precis som naturen varje år viskar: ”Det blir liv igen”, viskar Pingsten:
”Du är inte ensam. Anden kommer till dig.”

Louise Sundkvist
Sjukhuspastor, Norrlands universitetssjukhus, Umeå