Tiondet i en byrålåda

– en berättelse och ett livsval

Det var nog inte meningen att jag skulle se det där kuvertet som låg i den översta byrålådan
hemma hos min mormor, men det gjorde det. Våra ögon möttes, och när hon såg att jag såg
och förstod att jag undrade, började hon berätta.

”Det här är ett speciellt kuvert för mig”, sa hon. ”Här brukar jag lägga tiondet. Så fort jag får
min pension tar jag undan en tiondel och lägger det här. Varje gång jag går på gudstjänst tar
jag med mig en liten del och ger det som en gåva till församlingen. Det har jag gjort ända
sedan jag blev frälst.”

Jag minns ljuset i hennes ögon och tonen i orden. Där fanns värme! Där fanns tro. Där fanns
övertygelse. Någonstans där i tidiga tonår bestämde jag mig: så där vill jag också göra.
Jag hade faktisk en inkomst. Delade ut reklam för några hundralappar i månaden. Tio procent
var inte så mycket, men det blev ändå något konkret. Att den där lilla händelsen i min ungdom
skulle få så stor betydelse kunde jag inte ana. Men den har följt mig genom livet. Som vuxen
har jag många gånger återvänt till frågan: varifrån idén att ge tio procent av det man får till
Gud kommer ifrån.

I Bibeln möter vi den redan hos Abraham. Efter en svår strid, där han fått uppleva Guds
välsignelse, möter han Melkisedek, präst åt Gud den Högste. Abraham säger inte bara tack —
han ”gör tack” och ger honom tiondet av allt han äger (1 Mos 14:20).

Senare, i lagen och profeterna, återkommer tiondet som en del av folkets gudstjänst och
omsorg om ”änkan, främlingen och den faderlöse”. I Malaki talas det till och med om att Gud
vill öppna ”himlens fönster” över sitt folk när de ”för in fullt tionde till förrådshuset” (Mal
3:10). Men det handlar inte om en mekanisk transaktion, som om man kunde köpa Guds
välsignelse. Det handlar om förtroende, om tacksamhet och om att låta Gud vara först, också i
ekonomin.

När Jesus talar om givande skärper han perspektivet och kritiserar de som ger tionde av
mynta, dill och kummin men glömmer det viktigaste: rättvisa, barmhärtighet och trohet (Matt
23:23). När han ser den fattiga änkan lägga sina små mynt i tempelkistan lyfter han inte fram
summan, utan hjärtat. Givande får därför aldrig bli en religiös uppvisning. Det är en
kärlekshandling, full av tro och tillit, inte pliktens teater.

I Apostlagärningarna och breven ser vi hur de första kristna samlar in och delar med sig. Vi
ser hur de ”bär varandras bördor”. Generositet blir en del av evangeliets rörelse. Vi ger inte
för att bygga något åt oss själva. Vi ger för att skapa förutsättningar för nästa generation, för
nya människor, för mission, omsorg och för att evangeliet ska ta sig in i nya världar.

Därför vill jag, särskilt nu när sommaren är här och många av oss är på resa, påminna oss alla:
Var generös mot dina vänner. Var också generös mot människor du inte känner. Var generös
mot dina barn. Men var också generös mot församlingen.

Nu är kuvertet sedan länga borta. Mormor är hos Jesus. Men givandets principer och
välsignelser finns kvar. Om 10 procent känns för mycket, börja med två eller tre och låt
förtroendet för Guds nåd växa fram allt eftersom.

Gud välsigne dig!

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare