Politiker och opinionsbildare, sluta stigmatisera troende

Partier vill förbjuda församlingar att öppna skolor, ledarredaktioner kräver att trossamfund ska fråntas statliga bidrag och en statsvetarprofessor beskriver troende som mer lögnaktiga, intoleranta och korrupta än andra. Det är ovärdigt för en demokrati, skriver Daniel Alm i Dagens Nyheter och kräver ett politiskt erkännande av kristendomens bidrag till den svenska kulturen.

Det har hävdats att Sverige har världens mest avvikande folk. Bakom påståendet stod Andreas Carlgren, dåvarande generaldirektör på den numera nedlagda myndigheten Integrationsverket. Till grund för uttalandet var studien av mer än 80 länder som visade att svenskar inte tror på Gud och inte bryr sig om familjen i traditionell mening. Carlgren skrev: ”I ett internationellt perspektiv är inte invandrarna annorlunda, utan Sverige. Svenskarnas åsikter ligger längst bort från de genomsnittliga värderingarna i världens länder.”

Denna studie är inte en evig sanning. Det är inte förutbestämt att svenskar ska vara frånvända Gud eller avogt inställda till familjen. Tvärtom visar varje personlig kris att alla människor bär på ett medfött behov av gemenskap och en existentiell medvetenhet. Men i Sverige bortser människor, som annars uppvisar förmåga till rationellt tänkande och god resonemangsförmåga, från detta.

Dessvärre kan jag inte frigöra mig från känslan att allt för många politiker och opinionsbildare ser religion som ett ovälkommet inslag i den svenska samhällsbilden.

Hur ska jag annars tolka Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerpartiets och Liberalernas uttalade förbud mot församlingar att etablera skolverksamhet? Det enda motiv som dessa partier anför är att huvudmannen inte får ha en religiös övertygelse. Det är inte kvaliteten på undervisningen eller förmågan att bedriva skolverksam­heten som ligger till grund för beslutet, bristande sådana hade annars varit legitima invändningar mot en enskild skola, men här slår regeringen med stödpartier mot ett helt kollektiv. Det är ovärdigt och främmande för en demokrati. Dessutom är det i strid med de rättigheter som kommer med Europakonventionen och som skyddas i den svenska grundlagen. Behöver inte Stefan Löfven ta hänsyn till paragraf 19 i Regeringsformen?

När ledarredaktionerna på borgerliga Svenska Dagbladet och Expressen argumenterar för att trossamfund ska fråntas rätten till statliga bidrag är det en tydlig markering; kultur- och idrottsaktiviteter får finansieras eller stödjas med offentliga medel, men inget som sker i och genom församlingen. Är det inte värt att främja förutsättningarna för religionsfrihet i vårt land?

Jag vill påstå att den kristna församlingen är en av de bästa och mest framgångsrika integrationsskapande krafterna i vårt land. Runt om i Sverige kommer varje vecka slöjbeklädda kvinnor och lär sig det svenska språket av pingstvänner i en kyrkolokal.

Jag blir inte mindre oroad när en ansedd statsvetarprofessor i Sveriges näst största morgontidning ohämmat beskriver troende som mer lögnaktiga, intoleranta, korrupta och hämndlystna än andra människor. Vilka andra samhällsgrupper får beskrivas på motsvarande vis och vilka kollektiv får tillskrivas negativa egenskaper?

Den återkommande diskussionen om skolavslutningar i kyrkan är ett tydligt exempel på försöket att friskriva Sverige från kristendomen. Men det är historierevisionism. Är det inte ett kors i den svenska flaggan?

Vårt land är för evigt ihopkopplat med den etik och människosyn som kommer från Jesu lära. Det svenska samhället hade aldrig varit vad det är i dag om vi inte hade haft Bibeln. I Norge har den socialdemokratiske partiledaren Jonas Gahr Støre lyft fram hur kristendomen förändrat hans land med utgångspunkt från Galaterbrevet 3:28. Där görs inte någon åtskillnad mellan jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla förklaras ett i Kristus. ”Detta är ett viktigt budskap som format vårt land genom många år. Det är en del av vårt arv”, sa Støre. Detsamma gäller för Sverige.

Det var denna människosyn som gav kvinnan rösträtt. Sju decennier innan riksdagen tog beslut om kvinnlig rösträtt, voterade kvinnor i frikyrkan. Den 21 september 1848 bildades en frikyrkoförsamling som den första demokratiska föreningen i vårt land. I dokumentet som förklarade tron fastslogs även hur man skulle ta beslut: ”På församlingens anförda mötes skola alla angelägenheter, så widt sig göra låter, genom röstning afgöras. Wid röstningen hafva alla medlemmarna lika röster, och afgörandet sker genom de härwid anförda rösternas pluralitet. Ett sådant afgörande har sig då det mindre antalet att willigt underkasta.”

Den baptistiska dopsynen gjorde den lilla gruppen till den svenska statens fiender och därför blev ledaren för församlingen landsförvisad år 1850. Trots motståndet spreds läran till Dalarna och förföljelsen följde efter. Som exempel kan nämnas hur predikanten Näs Per Persson från Orsa dömdes år 1853 till antingen 41 dagars fängelse på vatten och bröd eller böter som motsvarar 380 000 kronor.

I konflikt med överheten utvecklades i väckelserörelsen en demokratisk kultur med mötesformer som vi i dag tar för givna men som då var utmanande. Nu finner jag politikers och opinions­bildares agerande provocerande eftersom troende åter stigmatiseras. Denna gång är det dessutom värre eftersom det sker i en demokratisk rättsstat.

Som pingstpastor vill jag inte att kristendomen ska särbehandlas av lagstiftaren. Däremot kräver jag ett politiskt erkännande av kristendomens bidrag till den svenska kulturen. Den hyllade författaren Stig Claesson benämnde sig inte som kristen, likväl skrev han: ”De tio budorden är kanske vårt viktigaste arv. Om budorden överlämnades till människorna av en gud eller inte, får var och en tro som han vill, men vi kan inte låta bli att tro på de tio budorden, för budorden finns.”

Det finns en påfallande beröringsskräck inför det kristna kulturarvet i vårt land. Men kännedom om sin egen kultur och en egen gudstro är inget hinder i mötet med andra kulturer eller religioner. Tvärtom. Med hänvisning till studien från Integrationsverket är det kanske just avsaknaden av gemensamma nämnare som gör mötet med flyktingar och invandrare så svårt.

Jag vill påstå att den kristna församlingen är en av de bästa och mest framgångsrika integrationsskapande krafterna i vårt land. Runt om i Sverige kommer varje vecka slöjbeklädda kvinnor och lär sig det svenska språket av pingstvänner i en kyrkolokal. Det är en vacker bild som motsäger alla fördomar.

Pingströrelsen har dubbelt så många församlingar som det finns McDonald’s-restauranger i Sverige. Vi är en aktiv folkrörelse. Samtidigt som Almedalsveckan pågår vår norrländska sommarkonferens för hundrade gången och midsommarveckan hade vi en annan sommarkonferens utanför Mullsjö. Här möts tusentals personer med skiftande etnisk bakgrund, från olika socioekonomiska områden och över generationsgränser. Var finns motsvarande naturliga samhörighet manifesterad i samhället?

Pingströrelsen har inte ensamrätt på varken övertygelser eller lösningar, men jag tror att ministerbesök hos oss och andra trossamfund skulle förändra regeringens felaktiga syn på troende. Dörren är alltid öppen till Pingstkyrkan, vi välkomnar såväl den nyanlände flyktingen som regeringschefen. Inför Gud har vi alla samma värde.

Daniel Alm, föreståndare, Trossamfundet Pingst – fria församlingar i samverkan

Artikeln publicerades på DN Debatt den 6 juli 2019