Jag missade fredspristagaren…
men träffade hans pastor!
Lite kul ändå att Nobelstiftelsen utsåg en pingstvän som fredspristagare i år igen. Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed tillhör en av pingstkyrkorna i Etiopien som jag faktisk hade glädjen att möta i mitten på oktober. Inte pristagaren själv, men väl hans pastor och en av hans medlemmar. De var förstås väldigt glada och hedrade, men mycket gladare för den fred han bidragit att mäkla fram. Eritrea och Etiopien är inte längre varandras fiender. Nu både handlar och samarbetar man med varandra! Det är inte svårt att räkna ut vilken välsignelse det kommer att medföra när man slipper kriget.
Det verkar vara något med kristen tro och kristna värderingar som hör samman med fred. Egentligen är det ju självklart. Fred är ju en del av centrum i den kristna tron. Det är inte för inte Jesus kallas fridsfurste. Frid och fred hör samman. Frid; är freden i hjärtat som Jesus stiftar, och fred; är freden med både Gud, andra och skapelsen som Jesus kommer med.
I en lite vidare bemärkelse ser jag en slags kallelse här. Som kyrka ska vi inte isolera oss från andra kyrkor. Vi ska stå tillsammans även om vi är olika och faktiskt också tolkar bibeln lite olika. Det borde vi kunna höja oss över. Men vi skall heller inte isolera oss från varandra inom kyrkan. Vår multinationella identitet är viktig. Att så många olika människor och språk kan mötas i just vår kyrka behöver inte dela oss, vi kan ändå hålla samma och bygga något stort tillsammans. Ung och gammal, svensk och nysvensk, singel eller gift, sårad eller helad. Vi kan stå tillsammans med Jesus som en slags fösmak av den eviga världen där människor från alla folk och stammar står tillsammans i fred.
Ändå ligger kriget där och lurar hela tiden. Både det stora världskriget, men också det lilla kriget på skolan eller i familjen eller till och med i kyrkan. I den politiska världen är svaret alldeles för ofta upprustning. Om fienden är stark, måste vi vara minst lika starka. Har fienden kärnvapen måste vi också ha det. Eller? En sådan strategi i den lilla världen är förödande. Då byggs inga broar. Då läks inga sår. Då lättas inga bördor. Den strategin kommer också på sikt att bli förödande i den stora världen.
Jag tänker att vi istället skall välja vägen som Jesus och våra pristagare gått. Fredens väg. Försoningen väg. Livets väg. Gör vi det har vi också något att säga till omvärlden som frågar efter hopp.
Så från ett hjärta till annat hjärta. Guds frid i Jesus namn. Amen
Ulf Sundkvist
Föreståndare och pastor Pingst Umeå
