Min berättelse med Cecilia Brännström

Cecilia Brännström, 24, växte upp med en barnatro och hade från tidig ålder siktet inställt på att jobba i kyrka, men detta mål ändrades totalt i mitten av tonåren då hon istället bestämde sig för att vända kyrkan och framförallt Gud ryggen. 

Cecilia kände sig sviken av Gud och less på det torra livet i kyrkan. Jag såg ingen mening med att fortsätta tro på Gud, säger Cecilia. Livet rullade på, Cecilia gick ut gymnasiet, flyttade till Umeå, utbildade sig till makeup-artist och jobbade på många olika arbetsplatser. Det fanns dock ett problem; Gud lämnade henne inte ifred, utan i hennes upplevelse gjorde han sig ständigt påmind på olika sätt. ”Jag gjorde en massa korkade saker för att undkomma känslan av att Gud var med mig, jag tror att jag undermedvetet tänkte att Gud tillslut inte skulle vilja ha med mig att göra längre ifall jag smutsade ner mig riktigt ordentligt.”. Cecilia har länge kämpat med psykisk ohälsa och beskriver att hon under flera år inte kände någon riktig innerlig glädje, hon kunde le och skratta men inombords var det öde och tomt.

Vad var det som gjorde att du lämnade kyrkan?
Det var en massa saker som staplades ovanpå varandra. Droppen var nog min känsla av att inte uppleva någon kärlek från Gud. Han beskrevs för mig som kärlekens Gud och ändå upplevde jag att det fanns en kall och hård vägg mellan oss. Då skippade jag hellre kyrkan helt då jag inte såg någon mening med att ha en tro på en Gud som jag ändå inte fick ihop bilden av.

Du beskriver att Gud ändå gjorde sig påmind, hur då?
Det var små saker, som i situationer jag upplevde som hopplösa. Då kunde en oförklarlig och omotiverad frid lägga sig över mig. Det blev så påtagligt för mig då jag i normala fall är en väldigt orolig och rastlös person.

Vad var det som fick dig att återigen vända dig till Gud?
Det var nog när jag insåg att det var väldigt korkat att ignorera en Gud som jag så uppenbart kände existerade. Jag hade även kommit till insikten om att min oförmåga att känna Guds kärlek under mina tonår egentligen bottnade i att jag inte hade någon kärlek till mig själv. Jag stängde helt enkelt ute all kärlek, och kanske stängde jag ute Guds kärlek extra mycket bara för att den är helt ovillkorlig och perfekt, hur kunde jag förtjäna den? Idag har jag accepterat att Gud alltid kommer älska mig vad jag än gör. Jag bestämde mig för omkring två år sedan för att vända mig tillbaka till honom. Det var inte helt olikt beslutet man tar när man gifter sig. Aldrig kommer jag förstå allt, ibland tvivlar jag och funderar, men min upplevelse av Guds kärlek och nåd gör det ändå värt för mig att hålla fast vid Gud. Det är inte det lättaste att ta emot perfekt kärlek när man har tendenser till självdestruktivitet och ganska ofta känner sig som en usel människa, men att vända tillbaka till Gud var det bästa beslut jag någonsin tagit. 

Tror du att andra människor kan uppleva Gud så som du beskriver?
Jag vet inte, kanske. Jag tror dock att de flesta människor har upplevt Guds närvaro utan att riktigt förstå vad det är. Ofta kan folk beskriva att de upplevt något andligt, typ att en tanke eller känsla kommit från ingenstans, exempelvis i naturen eller i en svår situation. Man funderar inte så mycket på vad det kan vara för något eller var känslan kom ifrån. Det tycker jag är lite konstigt, alltså att människor inte är mer nyfikna. Jag menar, tänk om Gud faktiskt finns? Skulle du inte vara lite nyfiken på att försöka lära känna honom i sådana fall?