Safiyya står i sitt kök

Det är början av maj och hettan är redan brännande i Nordafrika. Safiyya står i sitt kök och gråter, men den här gången är det glädjetårar. Bredvid henne står en pastor som är en jämnårig kvinna (!) och har åkt över 50 mil från huvudstaden för att besöka dom. De är Berber, hennes man är herde med en handfull får, och de bor i det sista enkla huset där vägen slutar vid randen av Saharaöknen.

För 7 månader sedan födde Safiyya sitt andra barn, med kejsarsnitt. Hon är drygt 30 år gammal men hennes man  är betydligt äldre. De levde redan tidigare på marginalen, och i den ekonomiska kris som drabbat hela landet efter den totala nedstängningen på grund av pandemin så hör de till de allra mest utsatta. Därför kommer pastorn som också leder en liten lokal hjälporganisation med hjälp i form av matpaket med de nödvändigaste basvarorna som gör att familjen inte behöver gå hungriga. 

Det är första gången de möts och har fått kontakt genom att Safiyya och hennes man är troende.  Efter en del samtal kommer man överens med en lokal livsmedelshandlare att familjen får förtroendet att förmedla hjälp även till andra av de mest utsatta i området.  Det finns ingen kyrka i närheten, kanske den närmaste är en liten husförsamling i en kuststad 25 mil bort. Safiyyas glädjetårar är både för lättnaden att ha mat till barnen och för att få en kort stund av gemenskap och bön tillsammans med en syster i Herren där vid köksbänken.

Deras värld och hur de drabbas av Coronakrisen känns kanske väldigt avlägsen vår i Umeå. Men Safiyya, som egentligen heter något annat, är bara 2-3 handslag från dig! Vi har nämligen en familj utsänd från vår församling på plats som stöttar pastorn och möter henne varje vecka, och hon har varit på besök i Umeå. Vi tillhör samma kropp och bär varandras bördor.

Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.