Hemlängtan

1 Kor 13:12-13 

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. 

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Tannträsk, Bäverträsk, Tallträsk, Öravan. Mil efter mil rakt ut i skogen. Så kändes det i alla fall när vi åkte mot surströmmingsfesten vi var bjudna till i början på september. Festen hölls i Fäboliden, en helt underbar liten by “på vägen” mellan Lycksele och Vilhelmina. Högt belägen, milsvid utsikt och guld i marken. Vackert är bara förnamnet. 

Den byn är lite speciell för mig. Det är platsen där min mormor föddes i slutet på 1800-talet. Huset där hon bodde står faktiskt fortfarande kvar och är ganska välbehållet. Så att komma till Fäboliden var lite som att komma hem för mig. Det kändes som om jag steg in i tiden före min egen födelse. Det var som en resa i tiden, från en värld till en annan, från det digitala och samtida till det analoga och tidlösa. 

Surströmmingen smakade riktigt bra. Det blev en härlig fest. Men bättre än mandelpotatisen och strömmingen var mötet med vännerna där, som berättade om livet i byn. Särskilt gripande blev det när en av de sex “ur-invånarna”, tillika en avlägsen släkting, delade den ena anekdoten efter den andra. I hennes berättelse fanns också min och en del av mina rötter. Trots att vi, så långt jag minns, aldrig mötts förut, kände jag en samhörighet. Att hon kände till saker om min familj och släkt som jag aldrig hört förut gjorde saken inte mindre intressant. Exempelvis kände hon till killen som mormor dejtade innan hon träffade morfar. När jag lyssnade och ställde frågor tyckte jag mig förstå lite mer av vem jag är och varför. 

När jag tänker på evigheten tänker jag att det kommer vara lite som det var för mig att komma till Fäboliden. Inte att himlen är som en liten by i skogen, nej, mer som att himlen är som att komma till sina hemtrakter. Ett möte med den som kan berätta om vår resa, som till och med känner oss bättre än vi själva gör och kan förklara varför livet blev som det blev. 

Dygnet i Fäboliden berörde. Även om jag trivs bra här i staden, här i tiden, längtar jag redan till nästa gång vi ska till Fäboliden, och faktiskt också till det hem vår Herre har berett för oss i evigheten.

Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare