Förenade i Kristus

“Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.”
1 Kor 2:2

De hade det mesta. Ledare och andliga gåvor. De hade evangeliet och det mest centrala; Korset. Visserligen förnekat av och obetrott i den omkringliggande kulturen, men för den som trodde en kraft utöver det vanliga. Guds kraft som förvandlar livet.

Församlingen i Korint föddes på den andra missionsresan när Paulus och hans team drabbades av visionen att förmedla evangeliet in i en helt ny kultur, den grekiska och romerska präglade kulturen. Det märkliga var att evangeliet funkade även där. De som inte hade gamla testamentets historia, som judarna hade, kunde också förstå och ta emot Jesus.

Men allt skedde inte utan problem. I Korint bildades visserligen en församling, men den var splittrad, så splittrad att Paulus uppmanade dem “i vår herre Jesu Kristi namn… att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter.” (1 Kor 1:10). Problemen var som det brukar – “Jag hör till Paulus”, “Jag hör till Apollos”, “Jag hör till Kefas” – personrelaterat, men bakom det fanns också teologiska motsättningar. Man hade till och med problem att fira gudstjänst och nattvard på ett värdigt sätt. En del blev utan mat, medan andra åt sig mätta och drack sig fulla. Men hallå; vilken kyrka är det vi talar om? Jo, en kyrka i Nya testamentet.

En sak gör Paulus tydlig. I en kyrka håller man samman och ska man hålla samman måste man både ha ett tydligt centrum, en frälsare att samlas omkring, men också ordning och tydliga gränser. För att ta sig an de frågorna skriver Paulus minst två brev, men troligen fler. Sedan åker han på besök. Församlingen är i hans ögon en diamant värd att offra sig för.

När jag läser tänker jag på oss och på Pingstkyrkan i Umeå. Vi är många. Vi är olika och vi har olika bakgrunder. Vi är inte längre en monokulturell församling. Vi är precis som vårt samhälle en mångkulturell församling. Och det är bra, men det är också utmanande. Hur kan den som blev frälst och döpt för 40-50 år sedan känna sig hemma i det nya Sverige och i den nya församlingen? Och hur kan den som kommer utifrån och in integreras? Hur kan vi hålla samman. Själv blir jag korsfäst mellan de många olika förväntningarna och i mina egna brister gång efter gång. Jag dör bara för att upptäcka att om jag dör med Kristus då uppstår jag igen. Inte svagare, inte bitter och sur, utan starkare. Visserligen korsmärkt.

Jag tänker därför när jag ser på denna fina skapelse; Pingstkyrkan i Umeå, att Gud vill något underbart med oss. Inte för att vi är stora och starka utan för att vi tror på Jesus och hans kors. Håller vi bara fast vid dårskapen att det finns förlåtelse och frälsning genom hans blodröda död och uppståndelse har vi både det som frälser oss och våra liv, men även det som kan förvandla världen.

Må Gud välsigna dig kära syster och broder.

Ulf Sundkvist Pastor och föreståndare