”Men du har ju lovat pappa!”

Jag minns det som igår. Alla gånger jag som liten pojk “bankat” på min pappa och sagt: “Men du har ju lovat pappa!” Ibland lite mer krävande och ibland med ett barns gråt. Jag höjde min röst och “bankade på” för att jag tyckte mig ha ett löfte som ännu inte infriats. Ibland blev han lite irriterad. Jag hade så dåligt tålamod, men oftast böjde han sig ner och log: “Lugna dig lite, snart så…”

Att man som förälder avger löften hör till sakens natur. Föräldrar ska vara löftesrika, men föräldrar ska också hålla vad de lovar. Det sistnämnda är verkligen en utmaning. Barn har nämligen en mycket god förmåga att komma ihåg vad föräldrar lovat. Det är åtminstone min erfarenhet.

Jag är tacksam. Mina föräldrar var löftesrika och som jag uppfattade i min barndom höll de också sina löften. Ibland tog det lite tid, men de stod kvar och höll fast. Det skapade ett förtroende och en trygghet som jag nu i mogen ålder alltmer börjat förstå vidden av. Vi kom nära varandra.

Det är också löften vi avger när vi tar emot förtroende. Den vi vet lovar att bära vår berättelse och klarar av att bära den utan att röja den för andra kommer vi mycket nära. Löftesbrott kan å andra sidan orsaka stor skada. Det har de flesta sorglig erfarenhet av. Det är därför man ska tänka efter innan man lovar något. Det är också därför Bibeln hyllar den goda plikten att ta ansvar för sina löften.

Bibelns Gud är löftesrik. Han lovar vara med oss, hjälpa genom livet, förlåta synder, ge andlig kraft och evigt liv till den som anförtror sig åt honom. Den Gud Jesus beskriver genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse är löftenas Gud.

Men Gud är inte bara löftesrik. Han håller också vad han lovar. Till skillnad från oss brister det aldrig för Gud. Det kan under perioder se ut som om Gud inte ska infria sina löften. Det kan kännas så när det drar ut på tiden. Kanske allra mest utmanande är det att hålla fast vi Guds löften i mötet med sjukdom och död. När vi inte får se det infrias som vi hoppades i den tid som är vår på jorden. 

Men historien visar att bibelns Gud går att lita på. Han sa att han skulle sända en frälsare. Frälsaren kom. Jesus sa att han skulle gå in i vårt lidande och vår död och han gjorde det. Jesus sa att han skulle öppna en dörr ut ur mörkret och uppstå och han gjorde det. Jesus sa att han ska komma tillbaka för att rädda oss och vår värld för alltid. Det har ännu inte skett. Men jag väljer ändå att tro. Ibland “bankar” jag på Gud och ropar i min nöd, men jag slutar inte att tro och tron ger mig ett hopp jag inte kan vara utan.

“Du har ju lovat…” ropar jag. Varje gång jag bankar tycker jag mig se en Gud som böjer sig ner och ler emot mig: “Lugna dig lite Ulf, snart så…!”

Gud välsigne dig kära medvandrare i tron på Jesus.

Ulf Sundkvist

Pastor och föreståndare