“A safe room”

Oron passerade alla försvar. Hoten kom nu inte längre bara från världen utanför, det hade man kanske kunnat hantera. Nu hade hotet trängt hela vägen in i gruppen, in i den trygga gemenskapen. En av de tolv, en av dem som fått sina fötter tvättade, en av dem som delat brödet och vinet reste sig plötsligt upp och lämnade. Han hade varit med från början. Han hade sett när stormen stillades, när brödet välsignades, när den blinde fick sin syn, när de inre demonerna lämnade mannen bland gravarna. Han hade med egna ögon sett och hört allt. Han hade sett vem Jesus var. Nu lämnade han för att förråda sin mästare och splittra gruppen, för pengar. Av alla motiv var det kärleken till pengarna som fångat hans själ. Så sorgligt och så tragiskt som det bara kan bli.

Läser vi noga ser vi att oron också trängt in i Jesu själ. I bönen några timmar senare skakar han, svetten rinner, blodet droppar. Den inre brottningen med den egna viljan att rädda sig själv, vägd mot den gudomliga vilja att rädda världen, bänder och bryter i hans själ. Det är ingen rolig väg att gå. Korsets väg. Det är verkligen lidandets väg. Det kostar allt att gå den vägen.

“Om inte vetekornet faller i jorden och dör, blir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12:24). Orden var Jesus ord och nu kallades han bokstavligen att äta upp dem. Det är då han återigen tar till orda, som för att tacka för måltiden, som vi firar än idag “Herrens måltid” – nattvarden.

“Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig…” (Joh 14:1 ff) Jesus tryggar inte bara rummet. Han ber dem om det viktigaste man kan ge till någon annan. Förtroende och tillit. Det ger man bara till den man innerst inne vet att man kan lita på. Den man vet kan bära förtroendet, den som pallar trycket, både inifrån och utifrån.

“I min Faders hus finns många rum…” Trots pressen visar Jesus en väg till trygghet. Ingen förnekelse på det området, verkligheten får alltid i en kristen kontext beskrivas som verkligheten är. Det finns en säker plats, “a safe room”. Och det finns en väg dit. “Jag är vägen, sanningen och livet…”

Dagen efter ska det visas sig hur den vägen byggs och vad det vägbygget kostar. Korsets väg som går genom död till liv, är verkligen hoppets väg.

Så tänker jag. Så tror jag när jag ser på världen. Klimathotet, skjutningarna, kriget i Ukraina och nu även i Israel och Palestina. Det finns hopp. Det finns en säker plats och det finns en väg dit. Vi behöver inte misströsta. Så tänker jag också när jag möter min egen oro, när jag ser egna kollegor som kämpar med livet och kallelsen. Jesus ord framsprungna mitt i det liv som är vårt, bär mig.

“Känn ingen oro”. Tro på Gud och tro på mig”

Jag väljer att tro på Jesus, Jag väljer att tro på evangeliet. Jag väljer att tro att det kommer gå bra.

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare