När himlen rör vid jorden

När jag för några dagar sedan tog fram krubban i vår kyrka upptäckte jag att Jesusbarnet, som låg på sin halmbädd, var kantstött och trasigt. Kanske hade någon tappat honom i golvet. Jag försökte limma ihop delarna, men sprickorna syntes tydligt. Skadan gick inte att dölja.

Just då slog det mig att det var just därför Jesus föddes till vår värld – inte till det perfekta, utan till det brustna. Orden från Jesaja kom till mig: ”Det var våra smärtor han bar… hans sår gav oss bot.” (Jes 53:4–5)

På sjukhuset lyser adventsljusen i fönstren och tonerna av Stilla natt hörs från radio och TV. I ett av rummen, mitt bland apparater, nyponsoppa och fotografier på barnbarn, händer något heligt. Där livet är som mest skört blir evigheten tydlig. Himlen nuddar jorden, och hoppet får fäste i samtal, bön, sång och i brödet som bryts.

I mötet med sjukdom och död blir det som annars hålls på avstånd plötsligt närvarande. Det är som om något inom oss känner igen tonen av något bortom – en hemlängtan som väcks. Bibeln säger att Gud har lagt evigheten i människans hjärta (Pred 3:11).

I samtal med patienter och anhöriga hör jag ofta denna ton. En kvinna berättade om sitt liv, fyllt av både glädje och sorg. När jag frågade om hon burit med sig någon barnatro blev det tyst. Sedan berättade hon om sin mormor som bad aftonbön med henne när hon var barn. Varje kväll, än i dag, ber hon: ”Gud som haver barnen kär.” Bönen ger henne trygghet inför natten – och inför det som väntar bortom natten. Den lilla barnabönen har blivit ett ankare när livet närmar sig sin gräns.

Många börjar fundera på Gud först när livet stannar upp. Är det för sent nu? Då tänker jag på Bibelns berättelser om nåd i elfte timmen: den förlorade sonen, rövaren på korset, arbetarna i vingården. Alla vittnar om samma sak: det är aldrig för sent att vända sig till Gud.

Vi lever i en tid där prestation och yta får stort utrymme, och där döden gärna hålls på avstånd. Tron tonas ner. Men när allt det yttre rasar står de existentiella frågorna kvar: Varför finns jag? Vad väntar bortom?

Därför behöver vi tala om det eviga. Vi behöver julens budskap: att en frälsare är född. Det hoplimmade Jesusbarnet i krubban vittnar om en Gud som inte drar sig undan sprickorna, utan stiger rakt in i dem – och låter himlen röra vid jorden där livet är som mest skört.

Louise Sundkvist, sjukhuspastor, Norrlands universitetssjukhus, Umeå