Hånar Gud sina ovänner? 

Lördag morgon.  
Alldeles för tidigt satt vi där, i vardagsrummets stillhet, med varsin kopp kaffe som ångade svagt i mörkret. Utanför fönstret låg natten ännu tät och ogenomtränglig, som om dagen tvekat inför att ta plats. Vi talade lågmält om livet – om det som varit, om det som är, om det som ännu inte fått ord. 

Så föll samtalet till ro och det blev tid för en enkel morgonbön. Nästan på infall bestämde vi oss för att pröva minnet, att tillsammans, helt utantill, vandra genom Psalm 23. Förvånade och glada tog vi oss hela vägen, även om vi blev lite osäkra mitt i psalmen, vid orden om bordet som dukas i mina ovänners åsyn. Vi tog om – inte bara för att finna rätt formulering, utan för att orden krävde något av oss. 

Hånar Gud våra ovänner? 
Tanken skavde. Det vill inte jag. För jag tror mig ana en annan väg, Jesu väg, där fiender inte förlöjligas utan älskas, där man går den extra milen – inte bara för dem som står oss nära, utan också för våra ovänner. Versen släppte inte taget. Jag fick lov att stanna, läsa, tänka, forska. Jag vill förstå för att kunna tro. Inte alltid, kanske. Men just här ville jag det.

Det klarnade. 
Det handlar inte om hån, utan om omsorg. Om en Gud som dukar fram det goda även när marken vi står på är osäker. När livet är tungt. När vi befinner oss på fiendens territorium. Där, mitt i öknen, bland köld och mörker, bland ormar och skorpioner, står ändå ett dukat bord. Gud är där också. 

Men orden rymmer mer. De talar om offentlighet. 
Ingen av oss lever för oss själva utan för världen. Våra liv levs inför andra, synliga, läsbara. Och just där – öppet, utan förbehåll – vill Gud visa sin omsorg. Han drar sig inte undan, han skäms inte. Gud behöver inget försvar. Han lagar mat och dukar bord mitt i det gemensamma rummet. Tron tål att ses och Gud tål offentlighet. Det visste jag redan, men jag hade inte sett det i Psalm 23 förut. 

I orden om bordet som dukas i mina ovänners åsyn ryms också evangeliets hjärta. 
Jesus själv har dukat ett bord för oss – med gudomliga rätter, med en föda som ger själen ro. Det bordet, dukat för alla människor, dukades verkligen i en fientlig miljö. Där fanns hotet, förräderiet, sveket och förnekelsen. Ändå dukade han. Och. Fritt. För intet. Av nåd. Alla bjuds till bords. 

När jag så till sist benat ut betydelsen hade det ljusnat. 
Inte bara ute, utan också inom mig. Guds ord är verkligen levande och verksamt. Kaffekoppen var tom, men hjärtat mättat. Ändå blev jag sugen på en påtår. Det var ju lördag. Så det fick bli en extra kopp. Med tacksamhet reste jag mig, stärkt av både kaffe och nåd, redo att möta dagen som låg framför mig.  

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare